Med stort intresse kastar man sig naturligtvis över en roman om den egyptiska revolutionen - i synnerhet som den är av Nawal El Saadawi, den nu 82-åriga men fortfarande engagerade och bitska läkaren, feministen och aktivisten som ofta nämnts i Nobelspekulationerna.
Men under läsningens gång känner åtminstone jag en allt starkare ambivalens. "Revolutionsskrivarna" har ett omfattande persongalleri. Dels är det folket, i första hand kvinnorna, dels intelligentsian, författare, journalister och akademiker, både män och kvinnor, till stor del beredda att acceptera den begränsade yttrandefriheten och gå maktens ärenden för egen vinnings skull. Kvinnorna är mestadels offer: om de inte har slagits, våldtagits eller fått slita ut sig för sina barns överlevnad så har de haft män som gjort av med deras pengar, gått till prostituerade eller tagit sig en yngre bihustru.
Romanen har också en hjältinna, den vackra, i ordets alla bemärkelser rakryggade och utomordentligt välskrivande journalisten Fuada. Till skillnad från andra av sin samhällsklass visar hon också en genuin solidaritet med folket, i första hand Saadia som hon suttit i fängelse med och som blir hennes städerska. Det är alltså en nog så svartvit historia som berättas och många av människoödena skisseras fram med en så otålig snabbhet och en så tydlig tendens att man inte riktigt orkar beröras.
Visst, här finns också mycket gott. Här finns en poetisk, närmast visionär ton i scenerna från Tahrirtorgets kvinnotält. Här finns effektiv satir. Här finns också drabbande åskådlighet, kanske allra mest när den till det yttersta upprörda Saadia uppsöker Shakir, som förfört Saadias tonåriga dotter, för att ställa honom till svars för att ha förstört flickans liv. Egentligen vill hon slå honom eller stöta en kniv i honom men när han står där framför henne ”skyddad bakom sin pressade kostym med knivskarpa veck och vadderade axlar som fick dem att verka bredare och kraftigare” får hon inte ett ord ur sig utan blir bara stående darrande framför honom i sitt gamla urtvättade tygsjok och stirrar på sina skavda svarta fötter i de nötta plastsandalerna.
Jag skulle ha önskat mera åskådlighet, mer konkretion också i det politiska budskapet. Jag vet inte om El Saadawi håller med den psykolog som på en av bokens sista sidor förkunnar: ”Alla länder är likadana [...] Alla regimer är korrupta, byggda på styrka.”
Själv håller jag inte med.