Stor i orden, liten på jorden

Stora män i all ära, nog förtjänar de att hyllas hundra år efter sin död. Men det kan bli för mycket av det goda. Så känns det med August Strindberg fastän vi knappt hunnit halvvägs igenom hans jubileumsår. Alla medier är överfulla med honom, hans liv och hans verk, med foton, målningar, brev osv. Inte ytterligare en bok på detta tema, tänkte jag när jag fick uppdraget att recensera Henning Mankells Lögnhalsarna. Nio enaktare om Strindberg. Men redan efter några sidor var reservationerna bortblåsta. Trots – höll jag på att säga – sina sensationella framgångar som deckarförfattare övertygar Mankell som litterär stilist och dramatiker. Den första av de nio enaktarna, Uppbrott, gestaltar en häftig uppgörelse mellan en ung man kallad Strindberg och hans auktoritära far och slutar med att sonen lämnar föräldrahemmet för gott.

Den dramatiska teknik Mankell tillämpar lanserades redan av de gamla grekiska tragöderna och kallas ”agon”, bokstavligen kamp. Två rollfigurer drabbar samman i verbal tvekamp som speglar en underliggande psykologisk eller existentiell konflikt. Var och en av de nio enaktarna gestaltar en sådan agon mellan den unge Strindberg och någon representant för det samhälle han levde i och ville förändra. Inte för intet är Mankell en ättling till 1968 års proteströrelse med knytnäven riktad mot allt vad auktoritet och tradition heter.

Den politiska reformatorn Strindberg prövar sina argument på den unge Hjalmar Branting i en dialog, avslöjar i en annan underklassens betryck representerat av en snickare och i åter en annan av en prostituerad. I dessa senare fall har Mankell svårt att hitta en autentisk ”underklasston”: de talande uttrycker sig i alltför litterärt bildspråk. En verbalt jämbördig kombattant hittar Strindberg i dialogen Skådespelerskan: Siri von Essen vid tiden för deras första förälskelse.

Att Strindbergs person är ett tacksamt objekt för dramatisering har redan P O Enquist visat. Retorisk kraft parad med radikala idéer bryts mot mänsklig ömklighet, som när gatflickan får konkret betalning för ett uttalande om Strindbergs penis, huruvida den i exalterat tillstånd håller måttet – i centimeter räknat. Hur skulle då dessa nio dramatiska dialoger klarat sig utan vår förhandskunskap om vem Strindberg var? Skulle en av Mankell påhittad murvel vilken som helst i det senare 1800-talets Stockholm kunnat bära upp liknande konfrontationer?

Helt beroende av sin verklighetsbakgrund är den sista enaktaren, Lille Verner, som handlar om en nattlig diskussion mellan den etablerade diktaren Strindberg och den unge Verner von Heidenstam som utber sig råd i litterära frågor. Under ytan handlar tvekampen om Strindbergs kluvna förhållande till adeln – utöver lågadelsmannen Heidenstam representerad av den på riddarhuset introducerade ätten von Essen. Avundsjuka och förakt, smicker och hån blandas på ett sätt som visar Strindberg från hans ömkligaste sida. Mankells syn på honom kan sammanfattas med talesättet stor i orden, liten på jorden – där orden i detta fall står för ett i positiv mening stort författarskap.