En gammal kakelugn som omsorgsfullt plockas ned och monteras upp igen. Hantverkaren Alf sköter showen medan beställaren Ralf bistår när han kan, och lär sig, alltmedan han låter tankarna vandra. Stumfilmens inte helt okomplicerade färd mot ljudlandskap. Goody Two Shoes. Bröderna Celine. Friedrich Wilhelm Murnau. Och någonstans mitt emellan lerbruket som håller samman den uråldriga spisen (och som kan lösas upp i vatten och användas igen) och den tyska expressionismen surrar manuset Magnetmemoarerna, som av allt att döma blir ännu ett av de där påbörjade men aldrig färdigställa projekten: ”klassiker som läggs åt sidan, relationer som klingar av, föresatser som fallerar, ja likt allt som låter sig raderas i tidens sakligt raderande flöde. Pausen i arbetet förlängs på obestämd tid. I något skede inser du att det inte längre handlar om en paus. Du har glidit ur det hela. […]”
Den finlandssvenske poeten Ralf Andtbackas Magnetmemoarerna rubriceras som både essä och dikt, vilket är helt överflödigt. När Ralf Andtbacka skriver håller sig texten aldrig inom en förutbestämd ram. Magnetmemoarerna är förvisso både essä och dikt, men också novell, roman, kåseri och avhandlig. Eller åtminstone bitar av alltsammans. Textmassan flyter i stora sjok, oftast som prosa, ibland som vers, alltid i lager på lager. Här och var görs en omstart. Fotnoterna spricker in i texten som fettet på en ekologiskt uppfödd ryggbiff, och som regel görs fotnot på fotnot tills texten blir så liten att den nästan inte syns. Mellan varven dyker Wunderkammer, En fisk som man kan se och andra verk av författaren upp som åminnelser, förmaningar, varsel eller bara lösryckta tankestrån.
Som alltid hos Andtbacka formulerar helheten – fylld av infall, utfall och fallvind – en hyllning till mänsklig associationsförmåga och språk. Så är exempelvis ”hybris” i den löpande texten försett med en fotnot som förklarar ordet som ”förhävelse, övermod”, vilket i sin tur får en liten not enligt följande:
Felet med dig är dina ögon, de är för stora,
alltför stora eller för små.
Sak samma. Du ser ju ingenting.
Felet med dig är dina öron, de är för stora,
de är alltför stora eller bara för små.
Sak samma. Du hör ju ingenting.
Men munnen, munnen,
rara, lilla mumlarmunnen, den
läser så gärna högt, mumlar stilla för sig själv
det svarta på sidan som sipprar ur
ena glipan
”Kill your darlings” är ett av de allra bästa råd en skribent kan och bör serveras gång efter annan. Det är nästan alltid en bra idé att hålla efter sina infall. Det gäller för poeter på samma sätt som för journalister, kritiker eller forskare. Undantaget som bekräftar regeln heter Ralf Andtbacka, som istället på något märkligt vis bygger samman den ena darlingen med den andra tills allt plötsligt får liv och växer till något som på en gång klarar av att vara dråpligt, intellektuellt stringent och förförande.
Man stöter hyfsat ofta på böcker som älskar det de gör. Berättelser som älskar berättelser, språkmaterialistiska experiment som älskar språkmaterialistiska språkexperiment, sapfiska strofer som älskar sapfiska strofer. Kärleken är inte sällan smittande och när rätt metafor dyker upp i rätt vers i rätt strof kan läsaren känna, och surfa på vågen av, författarens tillfredsställelse. Det finns också många texter som är vackra nog, intelligenta nog, spännande nog, samtidsaktiga nog, självbekräftande nog, för att läsaren ska älska dem. Men det finns väldigt få texter som får läsaren att älska själva språket och allt man kan göra med det, också helt oberoende av det aktuella verket. En sådan text är emellertid Magnetmemoarerna, och jag inte säker på att jag över huvud taget kan utdela ett bättre betyg än så.