Hej Internet,
så brukade hon börja. Hon la ut msn-konversationer, listor och tester, bilder på sina sönderskurna lår. Ibland festade hon på Stureplan, ibland var hon inlagd på psyket. Hon recenserade hänsynslöst dem hon låg med (många). Hennes språk var uppbrutet, ofullständigt och barnsligt. Hon skrev och tänkte på ett nytt sätt. Vem var hon? Vilka var alla de andra?
För tio år sedan var Skunk.nu Sveriges största internetcommunity, men allt eftersom medlemmarna emigrerade till Facebook kom sidan att bli mer och mer övergiven. Kvar fanns till sist bara en digital ruin eller cyberkyrkogård, hemsökt av några trogna spöken. I somras kom så beskedet: den stora communitydöden hade skördat ytterligare ett offer, skunk skulle läggas ner. Protesterna, ironiskt nog framförda främst genom facebookgrupper, lät inte vänta på sig: ”lägger man ner skunk kan man lika gärna lägga ner internet”.
Men vad skilde egentligen skunk från andra communities och vad skilde skunkdagböckerna från andra bloggar? I förordet till Mer om Skunk kan man läsa att skunk.nu var ”antitesen till att bygga sitt eget varumärke” och ”motsatsen till gott entreprenörskap”.
Kort sagt, det var någonting helt annat än dagens bloggar à la kenza, blondinbella och niotillfem (underförstått: någonting finare). Det talas i förordet också om ”en oordnad, ineffektiv plats där man tycker sig vara den enda vakna”, om ”ett slags bortvänd kommunikation på bara en persons premisser”, om ”att få vara ifred”. Vad betyder då detta? Jag tror att det handlar om att skriva för andra och samtidigt inte. Att skriva för ”www”.
Mer om Skunk innehåller texter av 23 författare som skriver under skunkalias. De gemensamma nämnarna är ålder (80-talister) plats (städerna), klass (medelklass), för urvalet är selektivt och består till stor del av blivande journalister, författare och kulturarbetare. Det känns rimligt i den mening att jag ändå inte är särskilt intresserad av vad ”23cmkuk” skrev i sin skunkdagbok. Dock upplevs texterna ibland – precis som communityt skunk – som en smula för självrefererande och narcissistiska med för många blinkningar skribenterna sinsemellan.
Skunk.nu förde samman människor med ätstörningar, förlossningspsykoser, borderline och självskadebeteende. Dessa personer skrev nattsvarta dagböcker som åtminstone jag hetsläste som en bulimiker. I redaktörerna Ida Sälls och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis urval har dessa texter tyvärr fått stå tillbaka för någonting lika kännetecknande för skunk: klubbkidskultur och hipstersångest av det slag som ”Dunder-Anna” självironiskt beskriver:
jag gör smycken. liksom hur kul är det. asså jag menar att det är kul. och det går bra. inte normalt. och jag jobbar för reklambyrå. det är väl också kul har jag för mig. och jag går på konstfack. det vill väl folk. jag venne. jag är så himla vanlig sthlmsig hittepåperson. gratis-ätargeneration. jag hatar det. imorgon söker jag jobb på fritids. skoja bara.
I tisdagens DN kallade författaren Zadie Smith i en artikel facebookfilmen The Social Network för ”en film om 2.0-människor, gjord av 1.0-människor”. Kanske kan Mer om Skunk bäst beskrivas som en bok skriven av 1.5-människor, sammanställd av 1.5-människor. Det vill säga, sammanställd och skriven av den sista generationen som minns hur kopplingstonen från ett modem låter, den sista generationen som köpte cd-skivor.
Generation 1.5 har det ena benet i det förflutna och det andra i framtiden, vilket blir särskilt tydligt om man betänker det märkliga med denna publikation. Samtidigt som tryckta texter omvandlas till e-böcker väljer någon att publicera digitala originaltexter i materiell form. Varför? På något sätt tycks det underminera projektet – texter från en sida som hyllas för sin fula design, anonymitet och dysfunktionalitet ska nu redigeras, sättas och publiceras i prydlig pappersutgåva. Är det för att 80-talisterna ändå inte är helt övertygade av internet? För att de tycker att en Riktig Bok måste ha pärmar?
Smith (som själv definierar sig som generation 1.0) efterlyser i sin artikel en djupare diskussion inte om vad vi kan göra med sociala medier, utan om vad sociala medier kan göra med oss. Vi reduceras, menar hon. Vi förlorar våra kroppar, vårt språk, vårt begär, våra rädslor. Jag tror att generation 1.5 i Mer om Skunk visar på en annan sida av saken.
För det första: kroppen är och har alltid varit närvarande i skunkdagböckerna i den mening att den har avhandlats, fotograferats, diskuterats.
För det andra: det språk som växte fram på skunk följde egna estetiska lagar som öppnade mot nya sätt att tänka. Texterna i Mer om Skunk är skrivna utan krav på sammanhållet berättande. I det uppbrutna språket och i den förvridna kronologin, bland låttexter, flikkor, *drömmar*, gemener och avhuggna verb, utvecklas nya stilbildande framställningssätt.
För det tredje: skrapar man på ytan till den, ofta ganska kompakta, språkväggen skymtar allvarliga begär och rädslor igenom: en pappa på behandlingshem, en död vän, barndomsminnen, ett förhållande som tog slut. Men i Mer om Skunk ryms också mörka och humoristiska vardagsbetraktelser och funderingar över tidsandan (”Saknar ni aldrig tiden när alla var lesbiska? Jag saknar det ibland.”)
Själv saknar jag ibland den verkliga svärtan, men min största invändning mot antologin är att de flesta texterna är skrivna mellan 2008 och 2010, trots att sidan hade sin storhetstid under tidigt 2000-tal. Skunkarna som skriver har vuxit upp. De går på konstfack och JMK och har blivit för självmedvetna för att skriva för www. Som ”Chatorias” formulerar det: ”Jag bestämde mig i alla fall till sist att det var lika bra att visa min skunkdagbok, det finns inget att förlora på det. Det var en lite lockande känsla med det också, ungefär på samma sätt som att det är lockande att dra omkull en stor glastillbringare med grädde.”