Anna Hallbergs femte diktsamling ”Ljusgrönt och aska” är skriven i tre olika lager. Överst på boksidorna löper en lista: ord i versal associerade med färgen grönt. I mitten finns diktblock i normal stil och längst ner diktblock i fetstil. Det är lätt att associera till en skog, ett övre utspritt lövverk med namngivna men stumma blad, i mitten stammar i olika tjocklek och längst ner ett slags mörkt rotsystem, med blodigt skratt i sig. Men genom läsningen skiftar det: bottentexten upplevs ibland som trädkronorna och slingan överst som rotsystemet. Eller speglar de sig i varandra? Stammen säger: ”i handen vet jag att vi är ett Träd: med rötter: i graven: klang i Lövkronan”.
De tre lagren knyts skickligt till både psyket och språket, med sin tredelning: psykets ”det” i form av den blodigt skrattande nietzscheanska rot-munnen i den feststilade delen. Medan lövens stumma enkla varande av sina betydelser, upplevs som ett språkets ”det” fast placerad överst på boksidan. Just lövens utsägande av sin färgnyans upplever jag i läsningen som det mest rörande; så varsamt beskrivna.
Det liknar Gertrude Steins ”Tender Buttons” och ger en kongenialt realistiskt bild – synen av trädkronor – när ögat verkligen ser efter. Det som kunde ha upplevts som enbart en abstrakt färgkarta får ett liv genom rörelsen i boken, som en vind som gör att varje namngivet stumt blad ändå hörs, samspelar i vinden och susar i egen rätt.
Övergångarna och samspelet mellan de tre diktlagren är bokens styrka, medan varje enskilt stycke till sin uppbyggnad varierar. Att tonen i stammarnas och rötternas delar oftast skiljer sig åt, men inte alltid, gör att läsningen skevar lite. Men bidrar samtidigt till funderingar på övergången mellan träd och rot, att den är omöjlig att helt fastslå. Redan tidigt i boken ges språket företräde och det spjärnas emot den berättelse som dock inte helt går att undgå: en vuxen människa som vänder sig än till ett barn, än till en döende föräldragestalt, som byter plats och skymtar mellan grenar och de rötter som syns ovan jord.
Det spjärnas emot ”eftersom tanke också är dödsmedvetande”. ”Ljusgrönt och aska” är Anna Hallbergs bästa diktsamling hittills, där helhet och del samspelar och där hennes vilja att skriva glad dikt, lyfter från spridda Björlingcitat till att bli ett slags molande underton av skrattskräck, som känns som spännande och ny poetisk mark.