”Klar var dagen
Fåglarna drog mot norr”
Somliga volymer i min fågelbokhylla håller jag av lite extra. Den danske folklivsforskaren och poeten Eske K. Mathiesens Havet er mit, en historisk och poetologisk essä om alfågelns läte och mening för dansk, svensk och åländsk skärgårdsbefolkning. En annan, och på många vis besläktad, är Lennart Sjögrens Fågeljägarna, som diktraderna härovan är hämtade ur, och som fått ge titel åt Magnus Ringgrens nya essäbok Alfågel, ejder och knipa.
Tillsammans bildar de tre böckerna en värld av is och fågelsång, av folklig och religiöst färgad dödsmeditation och inre sökande som jag hoppas många får ta del av.
Ringgrens bok tar sig an Sjögrens diktsvit på ett öppet och frågvist sätt. Här slås inga sanningar fast, olika vägar för läsandet prövas, varsamt lyfts språkliga detaljer och versmått upp: hur är det med tilltalet, hur ska man tolka användandet av söndrig antik vers i Fågeljägarna? frågar sig författaren i ett av bokens starkaste avsnitt Här visas hur Sjögrens dikt både ansluter till antikens stora dramer och håller dem på avstånd, hjältarna som möter sin undergång är inte stora och krigiska män, utan vardagliga människor, jägare vilka som helst. Dikten handlar om de namnlösa, om oss. Men, som Ringgren vackert skriver, ”tragedins och epikens mäktiga ljus, snuddar vid dem”:
”När tendenserna att ”höja” texten mot epos och ”sänka” den till vardaglig allmängiltighet möts uppstår en egenartad vers, lika sönderslagen och storslagen som de isflak den beskriver.”
På flera plan öppnar Magnus Ringgrens essä för större förståelse av Sjögrens dikt om de tre jägarna som möter döden i en växande spricka i isen, en berättelse som Lennart Sjögren och många ölänningar med honom hört berättas som barn.
Ett spår som Ringgren frilägger är hur Sjögrens poesi blir ett slags sammanfattning av själva landskapet. En föreställning som även den har grekiska anor; poesin som autokton, en landskapets utdunstning, eller andning.
Sjögrens språk, visar Ringgren, har stramats till kraftigt genom åren, från diktsamlingen Havet (1974), med sin myllrande och ”överrealistiska” bildrikedom, till något mycket kargare, kanske mer i samklang med sitt landskap.
Men det starkaste kapitlet blir för mig det som fått rubriken ”Fåglarna”. För det förekommer fler än bara jaktbytet, sjöfågeln, alfågel, knipa. Det finns också fåglar på land, och gränsen mellan dem är töjbar, som gränsen är mellan liv och död, inre och yttre liv, och död. Även nedstigningen i depressionens dödsrike kan anas i Fågeljägarna: ”Gick vi ut över åkern, vipan var kommen/åkern kände vi inte, vipan kände vi inte.” Denna bild, att inte kunna hälsa våren, känner läsare av Tomas Tranströmers dikt, Sjögren fångar den med en mild öppenhet som bara blir extra drabbande. Och i Fågeljägarna nås försoning, livet växer ur hopplöshet och nåd kommer med fågeln, sädesärlan, som har så många symboliska gestalter i folkdjupen, som den som kan bända upp den svåraste våris.
”Sorgen sörjer i oss
– skall vi en gång se den
så som ärlan såg på oss?”
Eftersom Magnus Ringgren medverkar som skribent på UNT:s kultursidor recenseras hans bok av Joar Tiberg, fristående skribent och författare.