Schweiz är inte bara klockor och choklad, banker eller ost. Där finns också ett livaktigt litteraturliv. Knappt 65 procent av de åtta miljonerna talar tyska, som även är det stora litteraturspråket. Näst störst är franska, sedan kommer italienskan. Minst är rätoromanskan. Så finns där också invandrare. Det stora tyska bokpriset, som tillkännages vid bokmässan i Frankfurt am Main varje år, gick 2010 till Melinda Nadj Abonji för romanen När duvor flyger. Hon har serbiska rötter. Det inhemska schweiziska bokpriset tilldelades 2011 Catalin Dorian Florescu med ursprung i Rumänien.
De stora diktarna i Schweiz under senare delen av 1900-talet är Max Frisch och Friedrich Dürrenmatt. Också Adolf Muschg kan räknas dit. Han finns representerad i den nu utgivna antologin Sensommarmöten, som med undertiteln Schweiz berättar ingår i Tranans bokserie med olika länders litteratur. Likaså är ett par andra, till svenska redan översatta författare med, Charles Lewinsky och Peter Stamm. Men många av de röster som här kommer till tals på vårt modersmål gör det för första gången. Det har blivit ett mångsidigt och spännande urval som ger en bred översikt över dagens schweiziska novellkonst, där inte heller de små språken är utelämnade.
Man fäster sig särskilt vid Urs Widmers historia i raketfart över Zürichs historia, Eleonore Freys text om diktandets vedermödor, Hanna Johansens känsliga impression om minne, seende och glömska och Jacques-Ètienne Bovards livfulla berättelser om meningsskiljaktigheterna hos en bostadsrättsförening.
Allra bäst är dock Adolf Muschgs skickligt formulerade novell om livsögonblickets värde. Några författare jag saknar är Urs Faes och Rolf Lappert. De är författare som borde ha en del att säga också till en svensk publik.