Av allt som har sagts om fatwan mot Satansverserna har det klokaste kommit från Rushdie själv. Det är konstigare än det låter. Föreställ er att de bästa kommentarerna om elfte september - det vill säga de lugnaste och mest intelligenta - hade kommit från någon som satt i ett av de där tornen när de träffades av planen.
Många tappade huvudet när Khomeini viftade med sabeln, men Rushdie har behållit sitt. Han, som jobbade på reklambyrå och skrev halvtaffliga slogans innan författarkarriären tog fart, har växt med hotet och blivit en av världens främsta försvarare av det fria ordet. Det han har skrivit om fatwan i sina essäer är klart, välformulerat och fritt från självömkan. Han lyfter det till att handla om litteraturens väsen, till ett försvar för människan som "det berättande djuret". Och han påminner om att det inte bara gäller honom: "författare och intellektuella över hela den islamiska världen anklagades för precis samma tankebrott som han själv", skriver han i Joseph Anton. (Hundra arabiska författare försvarade honom i antologin Pour Rushdie, 1993.)
För länge sedan utlovade han en bok om sina gömda år. Jag har väntat sedan dess. Titeln är det täcknamn han använde, en blinkning åt favoritförfattarna Joseph Conrad och Anton Tjechov.
Rushdies romaner brukar beskrivas som färgrika skrönor, men när det handlar om honom själv föredrar han ett sakligt, återhållet berättande. Det han är med om är så absurt att han inte behöver höja rösten, han kan nöja sig med en ironisk underskruv ibland. Studiopubliken i ett brittiskt tv-program fick frågan om Rushdie borde dö: alla räckte upp handen. Inrikesministern Jack Straw ville utvidga hädelselagstiftningen för att ställa sig in hos muslimska väljare.
Politiker och kolumnister klagade gärna över hur mycket det kostade skattebetalarna att skydda Rushdie. I själva verket, berättar han, fick han aldrig något skyddat boende. Han fick köpa och hyra nya bostäder, och överge dem när livvakterna bedömde att de inte var säkra. Flera gånger räddades han av vänner som lånade ut sina hus.
Här syns ingen dubbel bokföring: egna och andras svek beskriver han lika torrt. Att boken har svällt till 632 sidor beror på alla utförliga redogörelser för hans umgänge: "och sedan var vi på fest hos ... och där träffade vi ..." Han gör slut på flera förhållanden, som om han behövde en ny kvinnlig följeslagare när han gick in i isoleringen, för att sedan överge henne när han blev fri.
Livvakterna glömmer ett vapen hos hans författarkompis Hanif Kureishi, som förtjust springer ut på gatan och viftar med det: Ni glömde den här! Vi får följa med på personskyddsgruppens årliga fest på Scotland Yard - ett party med rätt speciella gäster. Men bit för bit framträder något som är viktigare än sådana anekdoter: Rushdies reaktion på det som hänt.
Det är ju så här det ska gå till nu för tiden: du är med om en kränkning eller en orättvisa. Det ger dig anledning att skriva Boken Om Dig Själv. Du har äntligen nått fram till målet: du har fått rätt att vara ohämmat emotionell, subjektiv och självömkande. Media är en maskin som säljer annonser och belönar narcissism.
Och så kommer Rushdie och förstör alltihop - dels genom att råka ut för något som är så stort att det får alla andra kränkningar att blekna och dels genom att inte reagera som man ska. Han hade kunnat spela med i en färdig, emotionell dramaturgi ("Det är jag som är mest kränkt här, inte muslimerna!"), men det vill han inte. Det är inte Khomeini som har störst anledning att rikta en fatwa mot honom - det är den självupptagna delen av den svenska litteraturindustrin. Att det inte har hänt kan bero på att folk inte har läst honom tillräckligt noga.
När alla andra pratar känslor pratar Rushdie om principer. Hans principfasthet uppfattas som arrogans av alla från UD till kvällspressen. Han försöker - ofta förgäves - övertyga folk om att angreppen på honom själv, hoten mot förläggarna, mordförsöken på översättarna, brandbomberna mot bokhandlarna är ett större brott än att ha kränkt folks religiösa känslor.
Och han pratar politik: "Under en generation hade de etniska minoriteternas politik i Storbritannien varit sekulär och socialistisk. Det här var moskéernas sätt att fördärva detta projekt och sätta religionen i förarsätet." Genom att hålla på sina principer - mot poliser som vägrade låta honom träffa sina vänner, mot flygbolag som vägrade flyga honom, mot politiker som varit ointresserade eller fientliga - har han steg för steg besegrat den påtvingade isoleringen, skriver han i Joseph Anton.
Tro nu inte att jag försöker ställa förnuft mot känslor. Följer man Rushdies principer ända ner till rötterna kan de mycket väl vara lika känslomässiga som reaktionen "stackars lilla jag!" Den skam som bränner honom de gånger han sviker sina principer är i högsta grad en känslomässig reaktion. Men han visar oss att en annan uppsättning känslomässiga reaktioner är möjlig. Man kunde kalla dem lite vuxnare - en vuxenhet vi inte längre är intresserade av, misstänker jag.