Det är så det säger klick i en burlesk roman: genom att han får syn på hennes rumpa. Huvudpersonen i Black Bazar, Alain Mabanckous tredje roman på svenska, är så förtjust i rumpor att kompisarna kallar honom Rumpologen. Han har en hel del att säga om det ämnet. När han får syn på henne låter det så här: ”hon hade ett oslagbart attribut: hennes bakdel som rörde sig motsols. Och detta är inte varje rumpa givet.”
De blir ett par och han ger henne smeknamnet Ursprungsfärgen (alla personer i romanen har smeknamn). Han, som är född i Kongo, har aldrig sett någon som är så mörk och vägrar tro att hon är född i Frankrike. Hon lämnar honom för en annan och Rumpologen återvänder till Jip’s, baren där han alltid träffar sina polare.
Black Bazar utspelar sig i Paris. Inte Woody Allens Paris utan de afrikanska invandrarnas: panka men uppklädda sapeurs, som ibland kraschar in på fest hos någon före detta kongolesisk minister i exil, vars förmögenhet ”uppskattades till exakt samma summa som vårt lands nationalskuld”.
Det är trivsamt skrivet, och till en början också rätt litterärt. Den burleska tradition Mabanckou skriver i är nog minst lika europeisk som afrikansk – recensenten bör akta sig för alla standardformuleringar om mustiga skrönor och muntliga berättartraditioner. Mabanckou är universitetsutbildad jurist och numera professor i franskspråkig litteratur vid UCLA. Till det kommer att Rumpologen har författardrömmar (som sig bör skriver han varken med penna eller laptop utan har köpt en begagnad skrivmaskin) och kan inledningsvis inte avhålla sig från att peta in litterära anspelningar medan han funderar på hur han ska skriva om sitt liv.
Efter halva boken är det som om berättelsen slappnar av, som en person som slutar tänka på hur han går och bara börjar gå. Scenerna från marknaderna och frisersalongerna i de svarta kvarteren kring Château-d’Eau hör till bokens bästa. På slutet vänder det också uppåt för Rumpologen. Han försonas någorlunda med sin fientlige granne och hittar en ny flickvän, denna gång vit, som han uppskattar mer för hennes intellekt än hennes rumpa.
Det som förvånade mig en aning under läsningen var att en roman av en kongolesisk författare om afrikaner i Paris kunde vara så full av välbekanta fördomsfulla fraser om svarta och vita. Rumpologens kompisar pratar konstant om hudfärg, men de har ingenting oväntat att säga om det. Vill de förolämpa varandra pratar de om infödingar som fortfarande kliar sig på ryggen med fötterna, känner de sig självsäkra skryter de om hur de tar betalt för kolonialismen genom att ligga med så många franska kvinnor som möjligt. Mabanckou hanterar deras svada med humoristiskt överseende och en blinkning till läsaren; ibland lägger han in ett korn av bitter sanning i det de säger.