Wael Ghonim har skrivit en lågmäld bladvändare om den egyptiska revolutionen. Han tar avstånd från alla påståenden om att han skulle ha spelat någon hjälteroll – det här var en revolution 2.0, förklarar han, ”ingen var hjälten eftersom alla var en hjälte” – men man behöver inte läsa länge för att förstå att han var en central person i den nätkampanj som slutade med Mubaraks fall. Ghonim arbetar som Googles marknadsföringschef i Kairo. Det Egypten han beskriver är stagnerat och korrupt. Landet kännetecknas dels av hopplös ineffektivitet, dels av regimens brutalitet; en tunn pappersvägg skiljer dessa båda lägen åt. Ingen tror att någonting kan förändras.
Det är fotot av den döde Khaled Saids sönderslagna ansikte som gör att Ghonim får nog. Said har misshandlats till döds av säkerhetspolisen. Ghonim bygger en anonym protestsida på Facebook med rubriken ”Vi är alla Khaled Said”. Sedan rullar det i gång: länkar, kommentarer, bilder, videor, demonstrationer. Protesterna söker fokus. Den 25 januari 2011 ska Egypten fira Polisens dag; proteströrelsen på Khaled Said-sidan planerar ett eget, ironiskt firande.
Då smäller det i Tunisien. Mohammed Bouazizi bränner sig till döds och kort därefter faller diktatorn Ben Ali. För egyptierna blir det omöjligt att nöja sig med något mindre än Mubaraks avgång. Ghonim grips av säkerhetstjänsten och den vecka när allt händer på Tahrirtorget tillbringar han i arrest med förbundna ögon. Sedan är Mubarak borta, åtta månader efter att Ghonim startade Khaled Said-sidan.
Det viktiga är inte bara att diktatorns makt visar sig falla ihop som ett korthus, utan att folk oväntat snabbt kan skaka av sig årtionden av korruption. Vad kan vara vackrare än att se tentakler av mod, förtroende och nyvunnen självrespekt växa ut och förena sig med varandra, som när nya associationsbanor växer ut mellan hjärnans nervceller? På Tahrirtorget organiseras sjukvård, underhållning, skydd; fiendskapen mellan muslimer och kristna smälter bort. I sådana ögonblick – kanske kan de bara existera som undantag – når en revolution som längst.
Lina Ben Mhenni har skrivit en bok om nätprotesterna mot Ben Ali. Med sin blogg Tunisian girl spelade hon en liknande roll som Ghonim, och hennes historia är lika stark som hans, men hennes bok är för kort för att göra den rättvisa: 58 sidor mot hans 344. Jag undrar varför.
Likheterna mellan deras böcker är påfallande. Båda beskriver en uppkopplad generation som vill protestera fredligt – i Tunisien i vita kläder, i Egypten i svarta T-shirtar. Politik, ideologi och religion är märkligt frånvarande. Hur mycket jag än sympatiserar med deras fredliga, ideologilösa protester vill jag, som recensent, också lyssna efter ideologin i det skenbart ideologilösa. Det har jag inte lyckats med.
På var och varannan sida skriver Ghonim och Ben Mhenni saker som ”… och så lade jag upp det på nätet och en timme senare hade länken fått 5 000 kommentarer.” Just där skulle jag vilja stanna upp: hur tänker de kring den information de väljer att sprida? Finns det tankar och kunskaper som riskerar att sorteras bort för att de inte passar in i formatet praktiskt länkbara små klipp?
Ghonim framstår som ansvarsfull: han drar tillbaka felaktiga uppgifter. Ben Mhenni skriver inget om hur hon bedömer trovärdigheten i det hon länkar vidare; det betyder inte att hon inte tänker på det.
Facebook skapades inte för att organisera anonymt motstånd mot diktatorer. Klarar sajten av att skydda människor som riskerar sina liv – är de ens intresserade av att göra det? Facebooks mål är att bli en mellanhand som hjälper dig att logga in överallt på nätet, från tidningar till musiktjänster, och då duger det inte med pseudonymer. De vill ha riktiga namn, och krävde nyligen att Salman Rushdie skulle byta namn till Ahmed, eftersom det är vad som står i hans pass. IT-skribenten Evgeny Morozov är närmast ensam om att påminna om att sociala medier fungerar åt båda håll. De kan även användas av säkerhetstjänster för att spåra dissidenter. 2005, när Ghonim arresterades för första gången, ställde säkerhetspolisen inte en enda fråga om internet. I dag är diktaturerna inte lika okunniga, varnar Morozov.
Ghonim och Ben Mhenni fortsätter att blogga, och i förordet till Tunisian girl påminner journalisten Yasmine El Rafie om att det finns många fler som de: i Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko … För min del hoppas jag att vi snart får se Bashar Assad gå. Följ utvecklingen inifrån Syrien via twitterkontot SyrienNyheter.