”Livet är en tamp sa kärringen som inte kunde säga k” – det är den ordvits som Karl Ove Knausgårds farmor mantralikt upprepar för sig själv och sönsönerna, där dessa går och städar upp i huset där hennes son och deras far nyss dött. Farmodern frånvarande i en salig blandning av chock, tilltagande demens och alkoholabstinens. Karl-Ove i förlösande sorg och brodern Yngve i vad som ser ut som nonchalant lättnad.
En far har dött – den döden är efterlängtad av hans söner – men innan dess hann han i princip ödelägga sin mors hus. Sönerna vill inte ge honom sista ordet – de återställer huset, renar det från avföring, urin, alkohol och smuts. Skurar bokstavligen ut fadern ur livet för gott, men far ner till bårhuset för att kolla att han verkligen är död på riktigt när de tycker sig höra hans steg i trappan.
Så, den bild av livet som kamp som finns i farmoderns banala talesätt, har förstås sin betydligt allvarligare motsvarighet i hela Karl Ove Knausgårds storverk med titeln Min kamp – romanbygget har sex delar, den första kommer nu på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Det är en svår utmaning att vara människa som bekant, ändå antar vi den.
Ingen som läst en kultursida det senaste året kan ha undgått den enorma hajp som omgärdar detta så kallade autofiktiva romanbygge (autofiktiv är en term som ofta används om mäns självutlämnande bekännelseböcker, eftersom de tycks förtjäna en mindre förklenande genrebeteckning än kvinnliga författare i samma anda), kritiken har varit hyllande, de norska läsarna likaså och författaren Stig Larsson har beskrivit Knausgård som ett geni (ett epitet han annars brukar spara åt sig själv).
Lägg därtill att bokhösten 2010 redan är osedvanligt mättad av män som minns sina liv, så infinner sig en på förhand sund skepsis mot Knausgårds bok. Den kommer på skam, ska jag be att få tala om. Inte genast, även om den inledande meningen är osedvanligt vacker – ”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan.” Den första halvan av Min kamp är litterärt sett en tämligen ordinär uppväxtskildring; tonårsfyllor, passionerat musikintresse, kampen för att slå sig lös från fadern och bli självständig. Inte bara en gång får jag skaka på huvudet åt genikulten kring Knausgård – för det här? Knappast.
Men när Karl Ove och Yngve åker ner till hemstaden Kristiansand på norska sydkusten för att begrava den far som förpestat deras barndom, är det som om Min kamp plötsligt träder fram som den fullständigt drabbande roman man har hört att den är. För den är ju det. Den är brutal, rå, skitig och finstämt sensibel. Karl Oves tårar blandas med skiten hans far spritt omkring sig, den bistra verkligheten med Karl Oves faiblesse för eskapistisk figurativ konst. Det är makalöst bra.
Denna andra del är framskriven som en orubblig sanning. Vad mig anbelangar kan hela alltet lika gärna vara uppdiktat, det spelar ingen roll. Vad som är viktigt är huruvida den fungerar som autentisk bekännelse eller ej, det vill säga om läsaren tror på sin författare – och tro mig, det gör man. När den är bra finns ingen bättre genre än bekännelselitteraturen med dess ojämförliga uppriktighet, och Knausgård slår många på fingrarna här.
Hans norska författarkollega Jan Kjaerstad uttryckte stark kritik mot den hyllande kritiken av Min kamp i en artikel som trycktes i Dagens Nyheter i januari i år. Kjaerstad, som nyligen kommit med den helt fiktiva och inte hälften så bra uppväxtskildringen Jag är bröderna Walker, verkar inte bara småsint utan har också fundamentalt fel om en del saker han skriver om Knausgårds roman.
Bland annat påstår han att Knausgård av taktiska skäl valt att kalla sin text för självbiografisk, och menar att ”det som i vanlig fiktion snabbt kan bli ointressant, blir i en påstådd självbiografi spännande” (DN 13/1-10). Det stämmer inte. För att ro iland ett så vanskligt projekt som Min kamp måste man ha mer att komma med än en based on a true story-stämpel. Man måste ha språket, gestaltningen och förmodligen en stor portion dumdristighet.
Karl Ove Knausgård har detta. Jag tycker att det är onödigt att utropa författare till genier i tid och otid, så den titeln sparar jag tills det blir absolut nödvändigt att använda den. Däremot är Min kamp en mycket bra roman, och jag ser otåligt fram emot att läsa de övriga fem så fort de kommer på svenska. Karl Ove Knausgård lär fortsätta att skörda framgångar för detta mycket självutlämnande romanprojekt – det som han trodde skulle bränna alla broar, bli hans ultimata litterära självmord. Där hade han fel.