âLyckligtvis lĂ€ste jag demâ, skriver Milan Kundera om de vĂ€stindiska författarna AimĂ© CĂ©saire och RenĂ© Depestre, âutan att veta vad jag skulle lĂ€sa och det som hĂ€nde mig var det bĂ€sta som kan hĂ€nda en lĂ€sare: jag Ă€lskade nĂ„got som jag pĂ„ grund av min övertygelse (eller min lĂ€ggning) inte borde ha Ă€lskat.â
Det Ă€r just sĂ„dant man vill lĂ€sa i en essĂ€bok. För sĂ„ ser ju den förutsĂ€ttningslösa livsinstĂ€llning som inte sĂ€llan prĂ€glar essĂ€n ut - pĂ„ samma gĂ„ng kunnig och öppen för nya intryck. En instĂ€llning som förhoppningsvis överlever i essĂ€n, om den nu inte överlever nĂ„gon annanstans i Ă„siktssamhĂ€llet. Kundera hade jag sedan lĂ€nge placerat i facket för grĂ„brun centraleuropeisk melankoli â jag hade aldrig trott att han skulle vara förtjust i VĂ€stindien. CĂ©saire och Depestre var, enligt honom, författare som lade grunden till sina lĂ€nders litteratur (Martinique respektive Haiti), men till skillnad frĂ„n de europeiska författare som gjorde samma sak under 1800-talet var de inte nationalromantiker utan influerade av surrealismen och LautrĂ©amont, författaren till den mörka och egensinniga "Maldorors sĂ„nger".
Jag lĂ€ste ett par av Kunderas romaner â "Varats olidliga lĂ€tthet", "SkĂ€mtet" â pĂ„ den tiden nĂ€r man skulle lĂ€sa dem, eller nĂ„got efterĂ„t, men blev aldrig riktigt övertygad. Det som skulle verka lĂ€tt, som ett snöfall av nostalgi, sorg och bittra insikter, blev bara tunt. Dessutom hade hans böcker en bismak av nĂ„got jag inte blev klok pĂ„: ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svĂ„rt att förstĂ„ eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstĂ„tt.
EssÀn Àr en form dÀr Kundera kÀnner sig hemma. Hans romaner var alltid minst lika mycket essÀ som roman. I de flesta texterna i "Ett möte" kretsar han kring samma problem: ett liv dÀr det viktigaste saknas.
Han Ă€r kĂ€nslig för falskhet. Trettio Ă„r efterĂ„t minns han fortfarande ett skratt som âverkar som en kopia bland originalâ. Han fortsĂ€tter: âOm jag inte har glömt denna obetydliga hĂ€ndelse sĂ„ beror det pĂ„ att det var en erfarenhet som dĂ„ var helt ny för mig: jag sĂ„g nĂ„gon skratta som inte hade nĂ„got sinne för det komiska och som bara skrattade för att inte avvika frĂ„n de andra, ungefĂ€r som en spion som tar pĂ„ sig en frĂ€mmande armĂ©s uniform för att inte bli igenkĂ€nd.â Ă andra sidan kan han inte urskilja nĂ„gon sĂ€ker, innersta kĂ€rna i mĂ€nniskan, frĂ„n vilken man skulle kunna ta spjĂ€rn mot falskheten. DĂ€r den skulle finnas Ă€r det tomt. Det Ă€r en hemlös tillvaro.
Kundera har sökt sig till konsten och litteraturen, men dĂ€r upprepas samma hemlöshet. Den Ă€ldre generationen Ă€r för romantisk för honom. Han trivs heller inte i den samtida, segrande modernismen. De rĂ€ttĂ€nkande som följer med trenderna Ă€r angripna av ett âmoralismens virusâ som gör att de inte stĂ„r ut med âblickens olĂ€mpliga frihet, ironins olĂ€mpliga frihetâ, tycker han. Han föredrar 1500-talsförfattaren Rabelais, som var verksam nĂ€r romanen inte hade funnit sin form och kunde rikta blicken vart som helst, parodiera vad som helst. En av bokens texter handlar om det stĂ€ndiga vĂ€rderandet: vilka namn Ă€r inne, vilka Ă€r ute? NĂ€r Kundera emigrerade till Frankrike 1975 stod Roland Barthes högt i kurs. I Paris fick han genast frĂ„gan: âTycker ni om Barthes?â Han svarade: Naturligtvis gör jag det! För ni menar vĂ€l Karl Barth, den store teologen? Kafkas verk Ă€r otĂ€nkbart utan honom. Och ingen kunde invĂ€nda nĂ„got, för Kafka stod till och med över Barthes.
Han ogillar politik. à andra sidan kan han inte ignorera politiken, den har pÄverkat hans liv för mycket. Hans östeuropeiska erfarenheter gör att smÄ sociala falskheter som det hÀrmade skrattet ofrÄnkomligt kopplas ihop med större svek: det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien, PragvÄren som slogs ner av Sovjet.
Mellan allt detta som han positionerar sig mot försöker han hitta nÄgot slags jÀmviktslÀge. Det Àr förklaringen till den undvikande ton som störde mig i hans romaner. I "Ett möte" blir den begriplig. Hos de författare, konstnÀrer och kompositörer han skriver om lyssnar han efter en liknande hemlöshet och liknande jÀmviktslÀgen. Allt annat Àr han ointresserad av.
Ăven det jĂ€mviktslĂ€ge dĂ€r han har inrĂ€ttat sig kommer att Ă„ldras. NĂ€sta generation kommer inte att vilja stanna kvar i det â eller ens förstĂ„ det utan en omstĂ€ndlig förklaring. Kundera ser inte ljust pĂ„ framtiden. Han har en kĂ€nsla av att befinna sig âi post-konstens epok, i en vĂ€rld dĂ€r konsten försvinner dĂ€rför att behovet av konsten, mottagligheten för den, kĂ€rleken till den, försvinner.â