”Lyckligtvis läste jag dem”, skriver Milan Kundera om de västindiska författarna Aimé Césaire och René Depestre, ”utan att veta vad jag skulle läsa och det som hände mig var det bästa som kan hända en läsare: jag älskade något som jag på grund av min övertygelse (eller min läggning) inte borde ha älskat.”
Det är just sådant man vill läsa i en essäbok. För så ser ju den förutsättningslösa livsinställning som inte sällan präglar essän ut - på samma gång kunnig och öppen för nya intryck. En inställning som förhoppningsvis överlever i essän, om den nu inte överlever någon annanstans i åsiktssamhället. Kundera hade jag sedan länge placerat i facket för gråbrun centraleuropeisk melankoli – jag hade aldrig trott att han skulle vara förtjust i Västindien. Césaire och Depestre var, enligt honom, författare som lade grunden till sina länders litteratur (Martinique respektive Haiti), men till skillnad från de europeiska författare som gjorde samma sak under 1800-talet var de inte nationalromantiker utan influerade av surrealismen och Lautréamont, författaren till den mörka och egensinniga "Maldorors sånger".
Jag läste ett par av Kunderas romaner – "Varats olidliga lätthet", "Skämtet" – på den tiden när man skulle läsa dem, eller något efteråt, men blev aldrig riktigt övertygad. Det som skulle verka lätt, som ett snöfall av nostalgi, sorg och bittra insikter, blev bara tunt. Dessutom hade hans böcker en bismak av något jag inte blev klok på: ett buttert, lite passiv-aggressivt positionerande som var svårt att förstå eftersom det han positionerade sig mot förblev osynligt, underförstått.
Essän är en form där Kundera känner sig hemma. Hans romaner var alltid minst lika mycket essä som roman. I de flesta texterna i "Ett möte" kretsar han kring samma problem: ett liv där det viktigaste saknas.
Han är känslig för falskhet. Trettio år efteråt minns han fortfarande ett skratt som ”verkar som en kopia bland original”. Han fortsätter: ”Om jag inte har glömt denna obetydliga händelse så beror det på att det var en erfarenhet som då var helt ny för mig: jag såg någon skratta som inte hade något sinne för det komiska och som bara skrattade för att inte avvika från de andra, ungefär som en spion som tar på sig en främmande armés uniform för att inte bli igenkänd.” Å andra sidan kan han inte urskilja någon säker, innersta kärna i människan, från vilken man skulle kunna ta spjärn mot falskheten. Där den skulle finnas är det tomt. Det är en hemlös tillvaro.
Kundera har sökt sig till konsten och litteraturen, men där upprepas samma hemlöshet. Den äldre generationen är för romantisk för honom. Han trivs heller inte i den samtida, segrande modernismen. De rättänkande som följer med trenderna är angripna av ett ”moralismens virus” som gör att de inte står ut med ”blickens olämpliga frihet, ironins olämpliga frihet”, tycker han. Han föredrar 1500-talsförfattaren Rabelais, som var verksam när romanen inte hade funnit sin form och kunde rikta blicken vart som helst, parodiera vad som helst. En av bokens texter handlar om det ständiga värderandet: vilka namn är inne, vilka är ute? När Kundera emigrerade till Frankrike 1975 stod Roland Barthes högt i kurs. I Paris fick han genast frågan: ”Tycker ni om Barthes?” Han svarade: Naturligtvis gör jag det! För ni menar väl Karl Barth, den store teologen? Kafkas verk är otänkbart utan honom. Och ingen kunde invända något, för Kafka stod till och med över Barthes.
Han ogillar politik. Å andra sidan kan han inte ignorera politiken, den har påverkat hans liv för mycket. Hans östeuropeiska erfarenheter gör att små sociala falskheter som det härmade skrattet ofrånkomligt kopplas ihop med större svek: det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien, Pragvåren som slogs ner av Sovjet.
Mellan allt detta som han positionerar sig mot försöker han hitta något slags jämviktsläge. Det är förklaringen till den undvikande ton som störde mig i hans romaner. I "Ett möte" blir den begriplig. Hos de författare, konstnärer och kompositörer han skriver om lyssnar han efter en liknande hemlöshet och liknande jämviktslägen. Allt annat är han ointresserad av.
Även det jämviktsläge där han har inrättat sig kommer att åldras. Nästa generation kommer inte att vilja stanna kvar i det – eller ens förstå det utan en omständlig förklaring. Kundera ser inte ljust på framtiden. Han har en känsla av att befinna sig ”i post-konstens epok, i en värld där konsten försvinner därför att behovet av konsten, mottagligheten för den, kärleken till den, försvinner.”