Andra delen i Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp är uppbyggd som en inverterad ”livets trappa” – ni vet det berömda tavelmotivet som visar hur människan från födseln klättrar uppåt för att kring de femtio påbörja nedklättringen igen. Livet är ju sällan så symmetriskt som de bilderna vill göra gällande, och är det definitivt inte i Knausgårds skildring heller. Men själva boken är det.
Med en närmast nitisk precision konstruerar han en berättelse som börjar i nuet, och som genom associationer steg för steg letar sig bakåt i tiden, når en mittpunkt och sedan påbörjar den stegvisa uppstigningen till nuet igen. Kompositionen är så rasande skickligt utförd att jag häpnar – och det är väl värt att understryka om en roman vars form ständigt hamnar i skuggan av dess innehåll. Men det handlar om ett gott hantverk: Karl Ove Knausgård vet hur man skriver en bok.
Uppmärksamheten kring den svenska utgivningen av bok nummer två i Knausgårds lika omtvistade som hajpade romanbygge har varit betydligt mindre än när första delen kom i höstas. Visst har det att göra med att nyhetens behag i någon mån mattats av, men det skulle lika gärna kunna bero på andra saker. Som att den andra delen är svårare att närma sig till exempel. Eller att den inte är lika bra som den första.
Det skoningslöst råa och skitiga som präglade Min kamp 1 har i andra delen blivit mer solkigt och unket, och i den rörelsen förlorar också Min kamp något av sin sprängkraft. Det är synd och egentligen helt emot mina principer att påstå något sådant, eftersom jag vanligtvis ropar efter fler bekännelser från vardagslivets solkiga hörn. Men förmodligen är det så enkelt som att det var lättare att sympatisera med första bokens unga pojke och sen den unga man som fick städa upp efter en pappa som söp ihjäl sig, än det är att känna med dagens Karl Ove Knausgård. (Jag väljer att inte sätta hans namn inom citationstecken, men blir inte klok på om jag borde göra det? Är bokens Karl Ove samma som verklighetens? Förlaget envisas med den lite tillgjorda etiketten ”autofiktion”. Men jag tror fiktionen syftar på formen, och att innehållet nog trots allt bör begripas som Knausgårds version av sitt levda liv. Så väljer jag att läsa Min kamp.)
Det må vara äkta, och det äkta är i någon mening alltid viktigt, men det är ett osmickrande självporträtt Knausgård levererar i tvåan. Det var det förvisso stundtals i förra boken också, men på ett mer brännande sätt. Här träder i stället en rätt gnällig, traditionellt manlig författartyp fram – en som har oerhört svårt att finna sig till rätta i rollen som modern och föräldraledig pappa. Antalet tillfällen då Knausgård uttrycker förakt för feminiserade män och/eller rädsla för att själv ha blivit en sådan, är fler än jag kan räkna. (Passus: Den här skräcken för feminisering är helt obegriplig, och jag skulle gärna se en diskussion om den i mansrollsdebatten. Är män i dag verkligen på allvar rädda för att betraktas som förkvinnligade och omanliga? Omvänt finner jag det tämligen orealistiskt att jag skulle känna mig maskuliniserad av att montera upp en hylla.)
Min kamp 2 handlar om papparollen, om kärleksförhållandet med hustrun Linda, om skrivkampen och skrivkrampen. Debatten kring Knausgård har förstås handlat om huruvida det är rätt att han lämnar ut nära och kära på det här viset. Det är en rimlig invändning. Men ju längre jag läser, desto mindre säker blir jag: utlämnar han verkligen någon? Knausgård lägger sig så tätt intill verkligheten att det blir omöjligt att tro på – det är mitt bästa sätt att förklara det på.
Baksidestexten talar om ”en studie i extremrealism”, och även det säger något. Till skillnad från många andra verk får Knausgård mirakulöst nog läsaren att glömma att det han skriver är verklighetsbaserat, och man läser den som en roman vilken som helst. Dessutom är det så uppenbart att detta är en specifik persons version av verkligheten, och man tvivlar inte för en sekund på att de människor han skriver om har helt andra saker att berätta.
Och ändå. I del två finns något som saknas i del ett: de egna barnen. Får man skriva om dem? För ett par år sedan funderade DN:s Åsa Beckman över saken, och bemötte sin egen skepsis med frågan om man kan tycka illa om en bok på grund av att författaren hänger ut sina barn. ”Är det inte enbart en moralisk invändning?”, frågar hon sig (3/5 -09). Jo, kanske det. Men sådana är inte förbjudna, och litteraturen står inte helt fri från moralen. Och i Knausgårds fall är jag extremt tveksam till graden av lämplighet.
Men Min kamp 2 har andra förtjänster: misantropin, ledan, föraktet för det konforma Sverige och dess obegripliga författare – alltsammans gör det värt att vistas i detta 600 sidor långa flow utan kapitelindelning.