I våra dagar är Siri Dahlquist (1889-1966) mest känd som psalmförfattare men hon var verksam på många områden inom svenskt kyrkoliv på 1900-talet. Hon var en av Sveriges första kvinnliga teologer och den andra kvinnan som tog teologie kandidatexamen i Uppsala efter Emilia Fogelklou. Hon gifte sig med en präst och hennes son filosofen Thorild Dahlquist var en känd Uppsalaprofil. Hennes liv presenteras nu för första gången i helfigur i boken Siri Dahlquist: Psalmförfattare, prästfru och teolog där en rad forskare i teologi och litteraturvetenskap bidrar med artiklar.
Den första fråga jag ställer mig när jag öppnar en sådan här bok är: vem var Siri Dahlquist och varför är det viktigt i dag att lyfta fram hennes gärning? Att hon såg det som ett kall att vara gift prästfru säger mig egentligen ingenting, även om Sven-Erik Brodd menar att "prästfruskapet" är centralt för en förståelse av hennes liv och verk. Prästfruskapet har sin ecklesiologi och historia men det lägger knappast något till bilden av Siri Dahlquist som person. Att hon i 35 år tillhörde styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening säger mig heller inget annat än att hon engagerade sig i missionsfrågor. Svenska kyrkans mission är ett mörkt kapitel som det är lika bra att glömma.
När jag läser en bok om Siri Dahlquist vill jag veta vem hon var och på vilket sätt hon bidrog till svensk teologi och hennes insats som kristen lyriker. Ger boken några svar på dessa frågor? Ja kanske, om man läser selektivt. Jag väljer därför att fokusera på somliga sidor av Dahlquists liv och tänkande: hennes identitetsutveckling, hennes gudsbild och kvinnosyn, och hennes lyriska författarskap. Andra får läsa boken på andra sätt. Här finns tillräckligt med material att välja bland i en diger volym på cirka 500 sidor. Tidstypisk var hennes engagemang i ungkyrkorörelsen under Manfred Björkquist och i Oxfordgrupprörelsen och dess tanke om behovet av moralisk upprustning i skuggan av andra världskriget.
I en artikel skisserar Gunilla Hvarfner Siri Dahlquists personlighetsutveckling enligt den amerikanske psykologen Erik H Erikssons teori om åtta mognadskriser. Men resultatet blir tunt och schablonartat. Hur förhåller det sig då med Dahlquists kvinnosyn? Konventionellt konservativ är rätta ordet för att karakterisera både hennes kvinnosyn och gudsbild. Det gäller också hennes kristna lyrik, även om där finns stråk av oroligt gudssökande.
Porträttet av Siri Dahlquist i boken om henne är förvånansvärt anonymt och opersonligt. En enda gång blottar hon sig själv då hon talar om "fasan inför tanken att leva förgäves". Hon levde så som en kristen idealist förväntades leva i Sverige under första hälften av 1900-talet. Hon blev därför ett offer för tidsandan, präglad av en unken kristen idealism. Det är en idealism som än i dag infekterar arbetet inom Svenska kyrkan. Just problematiken med en sådan arbetskultur är det som aktualiseras genom boken Siri Dahlquist: Psalmförfattare, prästfru och teolog.