Död i skugga
Anne Holt
Övers: Margareta Järnebrand
Piratförlaget
Den som tvivlar på vad kriminalgenren kan berätta om de sociala sidorna av samhället behöver bara slå upp vilken roman som helst av norska Anne Holt. Sedan debuten 1993 med Blind gudinna har hon levererat den ena lika empatiska som socialt indignerade och initierade berättelsen. Död i skugga är den femte och (får man väl förmoda) sista romanen med radar- och äkta paret Inger Johanne Vik och Yngvar Stubø, kriminolog respektive kommissarie.
Anne Holt ställer det lilla mot det stora. Den som dör i skugga är åtta-årige Sander, skuggan är från terrordåden i Oslo och på Utøya. Mot det enorma och ofattbara står den ”lilla” sorgen. Medan Breivik håller på för fullt kallas Vik till den förtvivlade familjen Mohr, där den lille sonen just har ramlat ned från en stege och avlidit. Eller har han verkligen det, Vik blir vartefter en aning misstänksam och startar sina egna undersökningar, välvilligt men mycket klumpigt understödda av polisaspiranten Henrik Holme, den enda polis som kan undvaras för detta för stunden så oansenliga brott, om det nu ens är ett sådant.
Författaren berättar en väl så spännande historia på ett annorlunda, mycket mer inkännande sätt. Det gör att historien griper tag ett extra varv runt både hjärna och hjärta. Här finns inga förslagna brottslingar, inga stereotypa poliser, bara förlorare och de som har begåvats med en extra dos empati och därmed väljer att satsa sig själva för att ta reda på sanningen, till ett högt pris.
Anne Holt visar återigen att hon är en av Nordens absolut bästa i genren. Eller genren för resten, Holt är en av dem som utvidgat kriminalromanen till att vara något mer. Om det dessutom kan vara till hjälp för utsatta barn desto ännu bättre.
Jobs bok
Ulf Lindström
Wahlström & Widstrand
Med sin debut En god man satte sig Ulf Lindström ordentligt på den svenska kartan av kriminalförfattare. Dessförinnan hade han sedan novellsamlingen Soldimma 1985 ”mest ägnat sig åt att skriva inköpslistor och Yatsiprotokoll”. Tydligen ger det en mycket god språkförmåga för sällan har en debutant haft en så god hand med orden. Emellanåt så att de en aning stod i vägen för hans berättande, men det gjorde inte så mycket, det var ren njutning att läsa honom.
I nya boken har han kommit mer till rätta med detta. Jobs bok är ren och skär bokstavsnjutning, en orgie i välformulerade meningar, fyllda med en överraskande och svart humor. Det är ett mästarprov i språklig gestaltning som man ska njuta lite i taget för att det ska komma till sin rätt.
En aning har det gått ut över tempot, som måste bli lågt för att man inte ska tappa greppet. Men Lindström är också mer intresserad av existentiella frågor än att lösa brott. Roman om brottslingar är undertiteln Liksom i En god man står juristen Andreas Falck i centrum. Han är nu skild, har svårt på jobbet och har ett dödshot hängande över sin familj. Det kunde ha varit roligare, och det blir än värre när kollegan Niklas Fridh inte alls lever upp till sitt efternamn... Det är en inkännande historia berättad med psykologisk skärpa som griper tag ordentligt och är kusligt pricksäker hur till synes enkla missgrepp accelererar till stora olyckor...
Pojken i resväskan
Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Övers: Margareta Järnebrand
Albert Bonniers förlag
Det är inte bara i Sverige vi har haft en deckarboom. Danmark tycks lika anfäktat. Det kommer många debutanter som får ta upp kampen med etablerade författare som Jussi Adler-Olsen. Två som gör det utan tvekan är Lene Kaaberbøl & Agnete Friis som redan fått framgångar även internationellt med sin debut Pojken i resväskan.
Det är en tät historia som börjar med at sjuksköterskan Nina Borg hittar en liten pojke i en resväska på Köpenhamns Central. Hon bestämmer sig för att själv ta reda på dennes identitet, för att skydda honom. Detta startar oanade förvecklingar och turbulens i både danska huvudstadens undre värld och dito i Östeuropa.
Det blir en spännande och lite annorlunda historia, som tar många oväntade vändningar. Vissa är en aning krystade men det är en smärre anmärkning.
En eloge till Margareta Järnebrand som översätter lika bra från norska som danska.
Lockfågeln
Henrik Brun
Övers: Ann Margret Forsström
Massolit förlag
Östeuropa tycks ha en speciell dragningskraft på danska deckarförfattare. Även Henrik Brun har förlagt handlingen där i sin trilogi med journalisten Ketil Brandt i centrum. Denne åker till Ljubljana där hans gamle vän mördats. Det visar sig att mordet har förgreningar till organiserad brottslighet med smuggling, inte minst människovarianten, som främsta verksamhet. Det blir rejält utmanande, trots att han har den lika farliga som fala slovenska reportern Ines Sivonik på sin sida.
Brun skriver en rapp spänningsprosa som obönhörligt drar in läsaren i intrigen. Sedan kan han ibland fastna i klassiska schabloner för genren, men det är mest en randanmärkning.
Dödens rum
Susanne Staun
Övers: Helena Sjöstrand Svenn
Lind & Co
Som så många andra böcker där kvinnor är huvudpersoner är Maria Krause obducent. Det verkar finnas en speciell känsla i att konfrontera den ofta traditionellt mjukare kvinnorollen med att karva i lik. Krause är dock ingen vekling, dock har hon en dragning åt våldsamt sex, något som genomsyrat ett antal storsäljare på senare år. Här får hon lösa ett brutalt mord på en ung flicka, i något som mycket liknar et avsnitt av någon av CSI-produktionerna. Det är välskrivet, otäckt och pusseldeckaren passar Susanne Staun bra. Extra roligt med en så pass komplicerad personlighet i fokus också. Liksom den underfundiga humorn och språkbehandlingen.
I herrans namn
Johan E Sköld
Förlaget Orda
Debuterande Johan E Sköld vill sätta Roslagen i allmänhet och Norrtälje i synnerhet på deckarkartan med sin serie om kriminalinspektören Germund Askerfeldt och polisassistent Viveka Svinhufvud.
I första boken får de ta hand om ett mord på en ung kvinna – dessa ständiga offer.
Sköld har en bra intrig och ett intressant persongalleri, miljöerna är fint fångade dessutom. Däremot hade han vunnit på att ha haft en hårdare redaktör som kunde kortat och rensat en del.
Drygt 460 sidor blir alldeles för långt och berättelsen blir alltför snårig i längden. Men Sköld har något speciellt som kan utvecklas ytterligare.