Fascism är som porr. Man känner igen den när man ser den, dess avsikter går liksom inte att ta miste på, men ber man en akademiker definiera den blir han aldrig färdig. Jag misstänker att det finns en annan likhet också: den kan aldrig tillfredsställa den frustration den lever av och parasiterar på.
Med sådana aforistiska formuleringar kommer man förstås inte långt. Henrik Arnstad vill fylla en kunskapslucka med sin bok Älskade fascism (Susan Sontag har lagt beslag på den bästa titeln: Fascinerande fascism). Han har skrivit fascismens historia från dess ursprung – Italien 1919 – fram till i dag.
Han börjar mycket grundligt. På sidan 17 har vi kommit fram till att ”fascism” kan vara a) ”ett skällsord” och b) ”en beteckning på en specifik politisk ideologi” (hans bok handlar om b), förklarar han).
Bokmarknaden översvämmas av Hitler och SS; i Arnstads bok ligger tyngdpunkten i stället på Italien, med sidoblickar på fasciströrelserna i länder som Rumänien, Ungern och Finland (varför har ingen fascism lyckats vinna brett stöd i Storbritannien?). Efter nederlaget 1945 återvänder fascismen från Frankrike under 1960- och 70-talen, skriver Arnstad. Vi får fascister i kostym – inte uniform – som talar om ”kulturer”, inte raser. Men om vår tids fascism har han inte mycket att säga. Hans bok ger mig inga verktyg för att begripa eller bemöta de strömningar som försurar det politiska klimatet i dag, vare sig man vill kalla dem fascistiska eller inte.
Jag håller helt med Arnstad om att en bok om fascismens historia behövs just nu, men Älskade fascism påminner lite för mycket om ett skolarbete som blåsts upp till 450 sidor. Det vill säga: kompetent refererade engelskspråkiga andrahandskällor. Jag saknar intellektuell nerv. Var finns Arnstads egen ståndpunkt? Kanske kan man hitta den i hans små sidoanklagelser mot liberalismen, och i påståendet att Sovjet och Nazityskland absolut inte bör jämföras med varandra.
Så länge han skriver om 1930-talet är Arnstad noga med nyanser och skillnader. Alla nationalistiska högerpartier var inte fascister, betonar han – enligt honom var Spaniens diktator Franco inte fascist. I sitt kapitel om nutiden sveper han däremot över allt från gnäll på feminister till Breivik. Hans exempel glider oproblematiskt över i varandra. Och då blir det ju alternativ a) i alla fall: fascism som konturlöst skällsord i stället för en analys av en bestämd ideologi.
Å andra sidan – har fascismen någon innersta kärna som låter sig analyseras? I min recension av Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet (UNT 7/5 2012) tvivlade jag på det. Kanske är den innersta kärnan bara: ”Får det mig att känna mig stark? Då är det fascism!” Arnstad visar att skillnaderna mellan olika länders fascister kunde vara stora – Mussolini var ursprungligen inte antisemit, fram till 1938 var drygt tiotusen judar med i hans parti – och att de gärna kompromissade med sina principer när de kommit till makten och behövde samarbeta med kyrkan och kapitalet.
Fascismen rymmer en mängd inre motsägelser. I det gyllene förflutna som fascisterna idealiserade fanns inga fascister, kommenterar Arnstad: då innehades makten av det aristokratiska etablissemang som fascismen aldrig har varit förtjust i. Men det som är en motsägelse för förnuftet kan fungera som ren bensin för känslan. Finns det en innersta kärna tror jag att den kan beskrivas som en mycket effektiv känslomässig knut: Vi är totalt överlägsna. Samtidigt är vi nedtryckta av De Underlägsna. Vår hämnd ska bli fruktansvärd.