När systemet knakar i fogarna

I Richard Yates romaner är det sällan enskilda personer som står i centrum. Snarare är det de suburbana villaförorterna med sina ändlösa rader av villor som har huvudrollen. Här sträcker sig mil efter mil med prydligt välkammade gräsmattor, uppfarter med cabrioleter som glänser i solgasset och i bakgrunden upplöses ljuden från motorvägarna med de puttrande åkgräsklipparna. Här är det livsstilen snarare än de enskilda liven som står i centrum. En ny generation av människor med en storslagen dröm efter år av världskrig.

Jag har läst många romaner av Yates och funderat mycket över dem. Framför allt har jag funderat på varför dessa 50-talsromaner blivit så populära på nytt. Det har talats om hans briljanta berättarteknik och hans träffande skildringar av hemmafruar, och visst, Yates är förvisso en fantastisk porträttmålare, men förklaringen är ofullständig. Det är inte förrän jag läser David Harveys nyutkomna Kapitalets gåta som jag, lite oväntat, får svaret.

David Harvey är kulturgeograf och en av de ledande vänstertänkarna i dag. Han har gjort sig känd som en hårdför antikapitalist och en bildningsgigant med hela den ekonomiska historien i sin bakficka. I några av sina bästa texter drar Harvey svindlande paralleller mellan ohämmad finanskapitalism och de breda boulevarderna i Paris och som läsare sitter man ofta förstummad. Det är därför välkommet att förlag som Atlas och Tankekraft påbörjat en utgivning av hans viktigaste verk.

I Kapitalets gåta, som är Harveys allra senaste bok (habilt översatt av Oskar Söderlind) gör han det som han är allra bäst på. Han drar paralleller mellan geografi och ekonomi. Här framträder hela den postkommunistiska världen i all sin sorglighet, med slokande hyreshus, spökstäder och genomkommersialiserade centrum. Och i bakgrunden står klåfingriga finanskapitalister och håller i trådarna. Kapitalets gåta har marknadsförts som en bok om den samtida ekonomiska krisen men lika mycket är det en historieskrivning över de senaste trettio årens ohämmade kapitalism. Och även om boken bitvis är långrandig är det fullkomligt oumbärlig läsning för den som vill förstå de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling.

I ett av bokens allra bästa kapitel skildrar Harvey efterkrigstidens Amerika. Detta var en tid då Roosevelts New Deal rådde. Fackföreningarna var starka, reallönerna höga och finanskapitalismen reglerad. Detta var med andra ord en tid då kapitalet var tillbakapressat. En stor del av det överskott som producerades gick tillbaka till de arbetande klasserna eller offentliga investeringar. Kapitalet stod med andra ord inför ett problem: man behövde flytta över den offentliga konsumtionen till den privata sektorn. Hur göra? Lösningen blev den amerikanska villaförorten. I glansiga magasin och på neonflimrande jätteskyltar marknadsfördes nu en livsstil utanför staden med tv-apparater, luftkonditionering och två bilar vid uppfarten (tänk paret Wheeler i Revolutionary road). Stora lånefinansierade motorvägssatsningar inleddes vilket ledde till ett stegrat oljeberoende. Detta skapade en grogrund för det som kom att kallas den amerikanska livsstilen med den bilpendlande, republikanska medelklassamerikanen, som tillbringade lördagarna på köpcentret, som ideal.

Så kom 1970-talet, Reagan och avregleringsyran. Nu inleddes ett veritabelt krig mot facken och de höga reallönerna, med en minskad konsumtion som resultat. Kapitalet stod återigen inför ett problem och lösningen är i dag välkänd. Subprimelån och värdepaperisering, det vill säga uppstyckandet av lån och spridning av riskerna, var några av de verktyg som användes för att få den allt fattigare medelklassen att fortsätta konsumera. Följderna blev en ekonomisk kris av sällan skådade mått och ett fiktivt finanskapital vid tronen. Som Harvey påpekar har hundratals finanskriser drabbat världen sedan 1973 (att jämföra med bara några få mellan 1945-1973) och flertalet av dem har haft sin upprinnelse i just fastighetsmarknaden och stadsplaneringen.

Så vad är det då Harvey vill säga med denna historieskrivning? Väldigt enkelt skulle man kunna sammanfatta det så här: När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris.

Och där kommer vi alltså tillbaka till Yates. För det Yates skildrar, och så skickligt genomskådar, är hur drömmen om det egna hemmet vid motorvägen snarare är en mardröm. I böcker som Revolutionary road och Disturbing the Peace blixtbelyser han med iskall skärpa hur amerikanska medelklassfamiljer snärjts i ett nät av illusioner; fabricerade drömmar om familjen med stort F, men där allt egentligen handlar om att expandera sin villa och sin gräsmatta. Här skildras med andra ord den mentalitet som senare skulle föda krisernas årtionden. Därför är såväl Richard Yates böcker som David Harveys bok något av det viktigaste man kan läsa i dag. Lägger man örat mot dem och lyssnar riktigt noga kommer man höra hur hela vårt system knakar i fogarna.