När galenskapen går över styr

Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part är hans mest absurda och skruvade bok. Rolig, men med allt för lång startsträcka, skriver Maria Nyström.

Erlend Loe

Erlend Loe

Foto: Berit Roald

Litteratur2010-10-22 13:09
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den norska författaren Erlend Loes författarskap har alltid fått mig att dra på munnen. Så också med den nyutkomna romanen Stilla dagar i Mixing Part. Det är en roman som utspelar sig i Tyskland dit trebarnsfamiljen Telemann beger sig på semester. Ett land som fru Telemann älskar och som herr Telemann hatar desto mer, allt i ljuset från det forna nazityskland. Och det är en semestervistelse som slutligen också sliter sönder familjen. Fru Telemann inleder en otrohetsaffär med hyresvärden och herr Telemann, ur vars synvinkel boken berättas, blir allt mer galen.

Ja, inte på grund av otroheten. Det är snarare en galenskap som funnits där men som under semestern stegras för att slutligen helt gå över styr. Något som framför allt visar sig i herr Telemanns fixering vid den engelska tv-kocken Nigella Lawson som han får allt sjukare fantasier kring och som han slutligen åker för att träffa i London. Ett tilltag som naturligtvis inte kan sluta annat än i katastrof.

Det är i denna tilltagande galenskap som boken har sin styrka. Ju mer, desto roligare och berättelsen blir till slut så skruvad att man nästan inte vet om man ska skratta eller gråta.

Jag skrattar. Befriande. Erlend Loes böcker har alltid varit smått absurda och roliga, men så här galet, bortom all rimlighet, har han inte dragit sina berättelser tidigare.

Dessvärre har Loe en lång startsträcka innan vansinnet sätter igång för fullt maskineri. Även om det behövs för att bygga upp ett slags förväntan inför det slutliga crescendot så blir upptrappningen alldeles för saggig. Nästan hälften av boken är en transportsträcka som man inte förstår värdet av förrän man står där på slutet, vid änden av uppförsbacken i Mixing Part, eller Garmisch Partenkirchen som platsen egentligen heter. Men väl där uppe på alptoppen med den vidunderliga utsikten – över boken – känner jag tillfredställelse och glädje över att ha orkat vidare till dessa högre, sjukligt humoristiska höjder.

Som ett litet tillägg ger bokens slut lyckligtvis också läsaren ett kvitto på att herr Telemann – dramaturg till yrket, och som boken igenom tänkt på, ja bokstavligen levt teater – äntligen besegrar alla kval och slutligen skriver sin hett eftertraktade pjäs. Detta mästerverk som ska bräcka allt annat som tidigare skrivits är en pjäs om när herr och fru Telemann och deras tre barn en dag beslutar sig för att åka på några Stilla dagar i Mixing Part.

LITTERATUR

Erlend Loe

Stilla dagar i Mixing Part

Alfabeta