Mediekritik med skärpa

Påfallande ofta finns det en särskild synskärpa hos författare som beskriver en teknik som är så ny att den fortfarande är lite ovan för dem. Deras urskillningsförmåga kan ibland vara överlägsen den kritik som riktas mot samma teknik en eller ett par generationer senare: när den där tekniken har blivit vardaglig krävs det en enorm ansträngning för att lösgöra sig så pass mycket från den att man börjar se vad den gör med oss. Vad den gör kan teknikoptimisterna aldrig få oss att upptäcka. Just nu pratar den kommersiella utvecklingens hallelujapräster om internet utan att se någonting alls. För att slippa dem går jag hellre hundrasextio år bakåt i tiden.

Den mest skarpsynta text om massmedier jag någonsin läst skrevs 1846, av en person som är känd för något helt annat, nämligen Søren Kierkegaard. Den tidens nya massmedium var dagstidningarna. När ett massmedium uppstår, skrev Kierkegaard, uppstår också föreställningen om den allmänna meningen, ett slags virtuell majoritet vars åsikt alla förhåller sig till, trots att ingen levande människa känner sig tillhöra den. Kierkegaards text, En literair Anmeldelse, är högaktuell mediekritik (jag skrev om den i DN 27/12 2008; kortlänk is.gd/dnkierkegaard).

Av den anledningen ville jag läsa vad Sara Danius skriver om Proust och fotografiet. Hon läser På spaning efter den tid som flytt som ”en roman om perception” och menar att jagberättaren i boken ”rymmer många olika varelser, bland dem en modern teknikfilosof”. Det mest spännande stycke hon har hittat handlar dock inte om fotografi utan om ett telefonsamtal.

Berättaren lyfter luren för att prata med sin mormor. I dag strålar miljarder samtal mellan mobilmasterna, men ingen lyssnar som Proust. Han bromsar in scenen på sitt närmast plågsamt noggranna sätt, och upptäcker faktiskt något. Hur låter en röst som inte är kopplad till ett ansikte? Mormoderns röst ”tycktes mig förändrad till sina proportioner”, säger berättaren. ”När jag nu hade hade denna röst ensam i min närhet, utan ansiktets mask, upptäckte jag för första gången hur mycket lidande som sargat den under ett långt liv.” Samtidigt blir mormoderns röst opersonlig, hon låter bara som ett exemplar av typen gammal kvinna. Berättaren har alltid uppfattat henne som tidlös, nu hör han hennes ålder och tänker för första gången att hon ska dö.

Nästa gång han träffar henne ser han henne också – ett kort ögonblick – på ett lika förfrämligande sätt, som om han var en kamera. Kameran ser inte som ögat, det vet alla som gått på konstutställningar de senaste åren och sett ”realistiska” blyertsteckningar vars utplattade högdagrar och skuggor bara är dåligt efterbildat fotografi. Har man känt någon länge, skriver Proust, har ögat och hjärnan retuscherat – eller konserverat – så många detaljer att man inte ser den person som sitter där nu. Kameraseendet får berättaren att inse att den älskade person han tyckte sig se ”sedan länge upphört att existera”. Hundra år senare har fotografierna i bildfloden förlorat den fruktansvärda eller befriande egenskap de hade för Proust.

Vi kan behöva gå tillbaka till sekelskiftet för att upptäcka vad de visar oss. Här kommer jag att tänka på österrikaren Karl Kraus. Han brukar beskrivas som satiriker, men det han skrev i 1910-talets Wien var snarast en sällsamt fjärrskådande mediekritik. I artikeln ”Momentaufnahme”, skriven 1912, har han fått syn på de fotografier som börjat fylla tidningssidorna. Bilder vars informationsinnehåll är nära noll. De visar oss bara en sak, säger Kraus: att de avbildade personerna kan gå. De ser inte ens ut att vara särskilt bra på det. Frusna i steget ser de klumpiga ut, på väg att tappa balansen. I dag går ingen längre, tidningsfotona är så hårt beskurna att bara huvuden återstår. Vad säger oss alla dessa huvuden? Att de kan le?

Sara Danius driver tesen att den här passagen om kameraseendet har inspirerat två av 1900-talets mest inflytelserika texter om fotografi: Walter Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern (1936) och Siegfried Kracauers Theory of film (1960). Att båda läste Proust vet vi, Benjamin har till och med översatt del tre av På spaning, där scenerna med mormodern ingår.

Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola, är en skribent jag alltid ser till att läsa. Jag har egentligen bara en invändning: att så mycket av det hon skriver handlar om en enda författare. Det är Proust, Proust och så lite mer Proust på det. Jag undrar vad hon skulle åstadkomma om hon lämnade Proust-kontinenten ett tag.