Eller kanske snarare en diskussion om varför det verkar så osannolikt att någon skulle kunna formulera en riktigt vass aforism idag.
Det är någonting som gör att aforismer inte kan uppstå i vårt litterära klimat. Istället har vi fått en våg av författare som slutat fantisera och börjat producera text om sin vardag, omättligt, 508 sidor, 1 680 sidor, sex band, som om de genom ren kvantitet försökte nå fram till någonting som är oåtkomligt för kvantiteten. En litteratur som lägger sig lika tätt intill vardagen som ett dammsugarmunstycke intill en heltäckningsmatta, som registrerar och registrerar, men som inte har ambitionen att koncentrera upplevelserna till en syntes, ett omdöme, en träffande formulering.
Som Stanislaw Jerzy Lec skriver i Ofriserade tankar: ”Miniatyrkonsten håller på att dö ut. Vem kan förminskas i dag?”
Gillar vi inte aforismen kan det bero på att det har inträffat en förändring i vår litterära hörsel som gör att vi inte längre hör vad den vill säga oss, ungefär som all tidigare litteratur kommer att ha blivit obegriplig för den som växt upp med Orwells nyspråk. Aforismen låter skev, föråldrad (ett ord vi använder när vi menar felaktig), högdragen (så uppfattar vi motsatsen till relativism), kort sagt: oklart fientlig mot samtiden. Är den fientlig? Ja. Den enda vettiga inställningen till samtiden är fientlighet. Aforismförfattaren passar ingenstans i vår välordnade mentala hierarki: är han fattigast av de fattiga eller tvärtom elitist?
Samtiden värjer sig mot aforismen på olika sätt – antingen säger man att den är för lättköpt, After Eight för världsföraktande gymnasister, eller så är den för auktoritär. Just genom de olika sätt på vilka samtiden värjer sig tecknar den ett oavsiktligt porträtt av sig själv, sannare än det vanliga självberömmet.
Den som fyller sex volymer med sin vardag gör det inte för att han är nöjd med samtiden, det förstår väl jag också, men det är skillnad på klagan och kritik. Aforismen är kritisk och därmed begränsad, medan klagan inte behöver ha något slut. Klaga kan man fortsätta att göra i sexhundra volymer. Aforismen är kritisk, men inte utifrån utgångspunkten att det skulle vara bättre förr. Lec igen: ”Människorna stod varandra närmare förr. Vapnen hade inte samma räckvidd då.”
Aforismen kräver precision, hade den inget att sikta mot skulle den aldrig kunna fokusera så skarpt, men det är precision av ett särskilt slag: det den siktar mot går inte att benämna. Rumänen E. M. Cioran tål jag inte, hans aforismer är bätre-att-ta-livet-av-sig-svärta som kitsch. Men polacken Lec (uttalas Letts) har det. Hans ofriserade tankar är riktiga kolbitar. Lec levde 1909–66, vilket betyder att svartsynen inte bara var teori för honom. Han fick uppleva den sovjetiska ockupationen, sedan den nazistiska, och sedan Sovjet igen; en gång rymde han medan han höll på att gräva sin egen grav, berättar Leonard Neuger i förordet.
I en bra aforism finns en balans mellan förtvivlan och munterhet som kan vara svår att avgöra. I vilket tonläge säger Lec ”Jag hamnade på Helvetets botten. Fick höra knackande underifrån”?
Nog om det. Resten av utrymmet vill jag fylla med citat.
”En påk har två ändar, undvik båda.”
”Har en kannibal rätt att tala i namn av de människor han ätit upp?”
”Senare tiders kristna är knappast ättlingar till dem som slets i stycken på cirkus av Neros vilda djur, snarare till de vrålande åskådarmassorna.”
”’Upp med hakan!’ sa bödeln och fäste snaran.”
”Lyssna inte till hjärtat, det törstar efter ditt blod.”
En av mina favoritaforismer lät bättre i den tidigare svenska översättningen (övers. Alexander Weiss, 1966): ”Kolliderar en myt med en annan så händer något mycket verkligt.” Annars är min största invändning att det nya urvalet är alldeles för kort.