1989, med undertiteln Leva eller överleva, är Linda Skugges första roman skriven med systern och tv-producenten Sigrid Tollgård. För mig är Skugge i första hand en orädd debattör och mångsidig kulturproducent. Hon är feministen som hoppade av feminismen och bloggaren som redan 2007 larmade om näthatets utbredning.
1989 är ett psykologiskt drama som tar sin början i en mordgåta. Två kvinnor mister livet i norska Gudbrandsdalen påsken 1989 respektive våren 2013. Morden tycks först inte ha något samband. Men kring de båda finns en tjock väv av hemligheter och lögner samt en konstellation av personer som av olika anledningar inte klarar av att leva ett fullt liv. Alla trådar löper samman i det omoderna men charmiga norska fjällpensionatet Optun påsken 1989. Romanens handling hoppar fram och tillbaka mellan nutid och åttiotal där de inblandades historier dessutom berättas omlott, vilket gör de olika livsödena svåra att hålla isär.
På Optun firar samma sällskap påsk tillsammans sedan 1985. Maten är usel men spriten flödar; konflikter jäser i de olika parrelationerna samtidigt som hemliga förbindelser, kärlek, frustration och svartsjuka uppstår i oväntade konstellationer.
En vacker dag uppenbarar sig den ”månvackra” och gåtfulla Wenche på Optun och kort därefter försvinner en annan kvinna under en skidtur. Tjugofyra år senare hittas Wenche mördad i samma trakt. Hennes döttrar, boknördarna Majken och Gunnel Granath, vill lösa mordgåtan. De kommer både att väcka gamla spöken från Optun och upptäcka okända sidor hos sin frigjorda och bohemiska mor. Det visar sig att Wenche bland annat hade varit Suzanne Brøggers älskarinna under flickskoletiden. 1989 är nämligen på många plan även en berättelse om lesbiskt begär.
Intrigen är spännande, om än inte särskilt originell. Stilistiskt sett är 1989 ambitiös, även om språket stundom blir svulstigt. Majkens och Gunnels gnistrande intellektuella dialoger blir ibland lite väl vardagsslarviga, men kanske ska de gestalta livet som det kan vara – snabbtänkt, snabbt handlat, snabbt ångrat. På en punkt är dock 1989 lysande, nämligen som en hyllning till skönlitterärt berättande. Citat, författarnamn och romantitlar är liksom sångtexter invävda i berättelsen. Julian Barnes Känslan av ett slut och Bill Drummonds Annual Report (märk väl från 1989!) är nycklarna till förståelsen av hela historien.
I sina samtal kammar Majken och Gunnel av allt från Ted Hughes och Sylvia Plath till Joan Didion och vidare till P.D. James och till och med Gillian Flynns Gone Girl. Och självklart ett antal Brøggercitat… Allt detta i en tid då skönlitteraturen marginaliseras som konstart och läsning alltmer sägs ersättas av annan mediekonsumtion. ”Sedan när bryr sig folk om författare?” frågar Majken ironiskt någonstans i berättelsen.
Som en roman som även handlar om skönlitteraturens livsviktiga funktion är 1989 en utmärkt läsning för oss som fortfarande bryr oss.