Roberto Saviano skriver som en person som har gått igenom flera stadier. Vilka dessa stadier har varit kan jag inte avgöra – kanske vrede, motvillig fascination, viljan att skriva reportage som trots allt förändrar någonting. Nu låter han som en person som har lagt ett antal sådana stadier bakom sig. De har bränts upp och han fortsätter ändå, maniskt, längs samma spår, driven av den irritation som återstår när allt annat har förkolnat. Irritationen gör hans bok en aning ofokuserad.
Smeknamn, affärskontakter, släktskapsband, smuggelvägar och polisaktioner: detaljerna rasslar fram i lite för högt tempo, som sinnesintrycken hos någon som har suttit lite för länge vid ett spelbord i Las Vegas och håller på att tappa koncentrationen. De kriminella nätverkens värld är komplicerad; boken hade tjänat på att Saviano ibland hade tagit ett par steg tillbaka och gett läsaren några lugna, förtydligande överblicksbilder.
Han börjar i Colombia, där kokainet odlas och där de mäktiga kartellerna växer fram. Boken fortsätter sedan till Mexiko, vars kriminella nätverk kontrollerar distributionen. Därefter skildrar Saviano hur de latinamerikanska kartellerna får kontakt med italiensk och rysk maffia och hur de börjar använda afrikanska länder som omlastningsplats. I detta surr av detaljer blänker enstaka, närmast oförklarliga våldsutbrott som spikar inslagna med spikpistol. När hundratals colombianska bönder protesterar mot förhållandena på landsbygden låter Calikartellen stycka dem med motorsågar.
Jag undrar ibland vad som är vår tids stora okända historia, den historia som vi är blinda för fast den utspelar sig mitt framför ansiktet på oss, och som kommer att vara uppenbar när man i framtiden ser tillbaka på vår tid: ”Hur kunde de vara omedvetna om det där?” För Saviano är det knarkhandeln som är denna stora samtidshistoria. Han är bekymrad över att den aldrig riktigt bryter igenom medieskuggan. Vill man förstå den värld vi har fått är knarkdistributionens Mexiko lika viktigt som Kina, menar han. De senaste sju åren har omkring 70 000 människor dödats i drogkrigen i Mexiko – hur mycket uppmärksamhet har ägnats åt det jämfört med den betydligt mindre konflikten Israel-Palestina? ”Den ekonomi som reglerar våra liv”, skriver Saviano, ”bestäms mer av det som [den mexikanske knarkbossen] El Padrino Félix Gallardo och El Mágico Pablo Escobar bestämde sig för att göra på åttiotalet än av det som Reagan och Gorbatjov bestämde”.
Knarkhandeln omsätter enorma belopp. Enligt Saviano är summan lika stor som en tredjedel av bankernas samlade förluster under den senaste finanskrisen. Flera banker räddades just genom att de svarta pengarna fortsatte flöda. Penningtvätt pågår överallt. Det finansiella systemet skulle inte klara sig utan knarkkartellernas pengar, tror Saviano: ”Jag skulle vilja ropa det högt, så att man förstår det, så att man försöker förutse konsekvenserna.”
Medellínkartellens ledare Escobar erbjöd sig att betala hela Colombias statsskuld och avgjorde ett presidentval genom att mörda favoritkandidaten. De män som gör karriär inom knarkkartellerna – Saviano beskriver många av dem – är så tröttande lika varandra. Alla har samma hårda självkontroll, en attityd som i tysthet tigger om beundran och mytologisering. Ni vet hur det brukar låta: ringer aldrig två samtal från samma mobil, skryter inte med sin rikedom eller sin aggressivitet, men hämnas grymmare än alla andra när det behövs.
Saviano beskriver också rekryteringen i slummen. Slummen är en outtömlig, ständigt påfylld reservoar av fattiga, värdelösa pojkar, som övertalas att springa ärenden åt maffian och snart blir en del av den. Korruptionen, hoten och våldet är ett fungerande maskineri. Ett gott samhälle, tänker jag medan jag läser, är ett samhälle där människor har så mycket självkänsla att de är ointresserade av allt som maffian kan erbjuda. För det krävs en grundläggande materiell trygghet, men det krävs också en annan sorts stolthet än den som maffian lockar med.
Utan efterfrågan ingen knarkhandel. Hur skulle ett samhälle se ut där människorna har slutat efterfråga kokain? Om ett sådant samhälle är orealistiskt – borde vi satsa forskningspengar på att utveckla lagliga och säkra droger? På näst sista sidan skriver Saviano att han inte kan se någon annan lösning än legalisering. Han visar att kokainet sitter fast i alla andra stora samhällsfrågor: korruptionen, inkomstskillnaderna mellan Nord och Syd. Och i sista hand med frågan om vad man vill att ett människoliv ska vara.