Läckande reaktor utan strålglans

För att höja bemanningsjobbens status - antar jag i varje fall - lanserade branschens arbetsgivarorganisation nyligen kampanjsajten "Vi kallar oss" Förhoppningen var att folk skulle föreslå ett nytt, positivt namn på bemanningsanställda. Det var förstås lika med att be om att bli häcklad av alla de av Sveriges 120 000 bemanningsanställda som är missnöjda med sina villkor. Snabbt som ögat registrerades sajten vi.kallaross.se där besökarna föreslår ord som "slav", "flexploaterad", "las-lös" och "prekarie" och röstar om vilket av dem som bäst beskriver deras situation.

Bemanningsanställda kan allt. Från att rycka in som lärarvikarie (en kompis berättade att han själv fick kryssa i vilka ämnen han ansåg sig behörig att undervisa i) till att sköta det årliga underhållet på kärnkraftverk. Élisabeth Filhols debutroman handlar om den senare sortens bemanningsjobb. Huvudpersonen Yann är en av dem som reser runt mellan Frankrikes 58 reaktorer, några veckor på varje ställe, en snygg blandning av high tech och anställningsvillkor som återvänt till 1890-talet. Yann delar husvagn med en kompis. Allt han äger ryms i bilen.

Det gäller att få jobb hela säsongen utan att kroppen får i sig mer strålning än tillåtet. Maxdosen, tjugo millisievert per år, är vad alla har att sälja, säger Yann. Han och hans kolleger håller ständigt koll på dosimetern. Somliga "kan klara sig hela året utan att bränna dosen och gå direkt in på nästa år, medan andra ligger på gränsen redan i maj, och då måste man ändå ta sig igenom juli, augusti och september, när det är som jäktigast och mest påfrestande eftersom tröttheten ackumuleras och i takt med att man avverkar olika projekt ökar risken att man blir ineffektiv och får i sig för mycket".

De ser det som en olycka när de nått upp till dosen och inte får jobba mer. Så tänker inte en fast anställd, och där ligger väl hela vitsen med bemanningsföretag. Det är också vad som händer med Yann. Han tar tag i en "het" metallbit som hamnat på fel ställe, förbannar sitt misstag, skickas på läkarkontroll och tas ur tjänst. Bemanningsfirman kan erbjuda ett annat tillfälligt jobb, förklarar de, om han går en kurs. Haken är att han måste betala kursen själv. Tidigare bekostade arbetsgivaren sådant, får han veta, men inte längre.

Reaktorn är en av de få böcker jag sett fram mot med ett visst hopp den här hösten. Hellre lite radioaktivitet än ännu en roman om överflödiga medelklassmän. Tyvärr får den inte min litterära geigermätare att ge ifrån sig mer än några artiga men trötta knäppningar.

Filhol har placerat sin roman i en suggestiv miljö, okänd för alla utanför de inhyrda reaktorarbetarnas snäva krets. För en författare borde det vara som att hitta en egen malmåder. Hon har också ett skarpt sinne för social mikrodynamik. Men varför gör hon så lite av sitt material?

"Efter tillbudet blev jag omhändertagen. Det finns särskilt avdelad personal, rutiner som ska följas, en metod i flera steg. Jag var ett fall som blev föremål för åtgärder, men som alla vet måste rutinerna förr eller senare justeras eftersom varje fall är unikt", låter hon Yann säga. Istället för att ge läsaren iakttagelser, handling, repliker och miljöer - detaljer utifrån vilka läsaren själv kan dra sina bittra slutsatser om Yanns jobb av hjärtans lust - gör hon tvärtom. Hon serverar oss de sammanfattningar och generaliseringar som vi utan svårighet skulle ha kommit fram till på egen hand, och väntar sig att läsaren istället ska fylla i detaljerna och försöka föreställa sig de situationer som ligger bakom sammanfattningarna. Det är inte så lätt om man aldrig har sett en reaktor från insidan, och därför blir hennes bok alltför abstrakt och undanglidande.

Av en reaktorbok vill jag höra något mer än "Alla har sitt speciella sätt att lyssna. Och att uttrycka sig." Sådant kan de där krisande medelklassmannaböckerna få tala om för mig, om de lyckas få tag i mig.

Det betyder inte att jag begär att en författare ska låtsas vara ett neutralt registrerande kameraöga - inget är mer stimulerande än en författare som samtidigt iakttar, känner och tänker, men slutsatserna måste i så fall vara lite vassare och lite mer långtgående än de generaliseringar om bemanningslivet som Filhol serverar.

Efter 128 sidor slutar boken tvärt med några inlästa fakta om Tjernobyl. Hur det gick med Yann och hans kurs får vi inte veta, inte heller någonting om två av de tre dödsfall som planterades i bokens första mening.