För tio år sedan på måndagskvällen den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal i sin syster Songüls lägenhet i Uppsala av sin egen far Rahmi. Mordet utgör upptakten till boken Du ska dö av författaren Ulf Broberg och advokaten Leif Ericksson.
Anledningen till mordet var att Fadime vägrat leva i enlighet med de kulturella koder hennes familj ansåg att hon som kurdiskfödd flicka skulle lyda. Koderna, som innebar stora frihetsinskränkningar, stämde inte överens med dem som gällde i det svenska samhälle, där Fadime tillbringat större delen av sitt liv. Hennes far betraktade henne dock som en hora som vanärat honom och såg ingen annan lösning för att rädda sin heder än att mörda henne.
Vid tiden för mordet hade Fadime sedan flera år varit utsatt för hot och våld både från sin yngre bror Mesut och sin far, så mordet blev kulmen på en rad kränkningar av henne. 1998 fick Fadime första gången kontakt med ”sin” advokat Leif Ericksson. Hon hade då polisanmält sin far och bror för misshandel och olaga hot. Under den rättegång som följde utsattes hon för ytterligare kränkningar och hotelser. Hennes övriga familj, som normalt borde skyddat henne, tog avstånd och hon lämnades ensam med stöd endast från sin pojkvän Patrik, som familjen vägrat acceptera som en lämplig man för henne.
När Patrik strax efteråt omkom i en bilolycka slogs hennes redan hårt prövade tillvaro fullständigt i spillror. Endast några dagar efter dödsbudet blev hon så misshandlad av sin bror på Stora torget i Uppsala. Hur hon klarade alla dessa oerhörda påfrestningar måste betraktas som en gåta. Det är inte underligt att advokat Ericksson beskriver henne som den modigaste människa han någonsin träffat.
Övegreppen mot Fadime fick medial uppmärksamhet och mordet på henne blev en viktig pusselbit till det komplex som kom att benämnas ”hedersvåld”. Det svenska samhället började nämligen, hävdar Ericksson i boken, i och med mordet att på allvar diskutera det faktum att vissa flickor från vissa kulturer levde med kolossala frihetsinskränkningar. Ofta handlade det om att flickorna hindrades att umgås med sina vänner, att klä sig som de ville eller att utbilda sig. De förväntades dessutom att gifta sig med nära släktingar och att leva underställda alla män. De flickor som vägrade kunde i bästa fall förskjutas och i sämsta fall mördas med hänvisning till att de utgjorde ett hot mot familjens och släktens heder.
Idén att hedersrelaterat våld var knutet bara till vissa kulturella miljöer och förhållanden fick många politiker, debattörer och forskare att reagera mot vad man ansåg vara kulturrasism. För att inte behöva ta ställning i känsliga, rasistiska frågor valde men därför att diskutera våldet i termer av strukturellt förtryck som alla kvinnor utsätts för världen över. Fadime gjordes således till ett offer för samma strukturer som alla andra misshandlade kvinnor.
Strax efter mordet på Fadime utkom den norska socialantropologen Unni Wikans bok For ærens skyld. Där försökte författaren sätta in mordet i ett kulturellt sammanhang och förklara det komplicerade tänkandet i heder och ära. Avsikten var inte att peka ut just det ”kurdiska” men att visa hur relationella begrepp som heder och skam tog sig uttryck i olika samhällskontexter. Wikan är ett bra exempel på hur kontroversiellt det var för vetenskapen att förhålla sig till hedersvåld.
I den nu utkomna boken ger författarna en dokumentär skildring av vad som hände i fallet och låter Fadime själv få tala. Hon gör tydligt att hon var utsatt för ett slags förtryck och våld som måste förstås utifrån den kultur hennes familj och släkt – inte alla kurder – såg som sin. Hennes uppfattning var att det strukturella resonemanget gjorde henne och hennes medsystrar osynliga. För att kunna hjälpa dem måste det svenska samhället förstå att deras öde är annorlunda än andra misshandlade kvinnors. Samhället måste dessutom hjälpa alla inblandade, hela familjerna, för att få en varaktig förändring till stånd. Alla måste fås att inse att hedersvåld inte är någon lösning att ens överväga.
Du ska dö återger hela berättelsen om fallet Fadime via rättegångsprotokoll, polisrapporter och intervjuer. Alla inblandade uppträder med egna namn. Det är stort fokus på vissa aktörer, särskilt på advokat Leif Ericksson, som blir ett slags andra huvudperson i boken. Läsningen är dock spännande från början till slut, speciellt för att berättelsen inte är strikt kronologiskt upplagd utan pendlar mellan då och nu. Dock kan det ibland bli faktaupprepningar som stör flytet i boken. Men det överser läsaren nog gärna med. Ty viktigast är ändå bokens underförstådda budskap: Fadime lämnade kunskap om tidigare osynliga former av våld och förtryck i arv till oss. Nu måste vi förvalta arvet.