Ximen Nao och hans sju liv ("Trött på livet och döden" heter den på kinesiska) är en storslagen roman full av berättarglädje, humor och fantasi. Läsaren kastas direkt in i en brutal skildring av hur den rike godsägaren Ximen Nao, som avrättats av uppretade bönder, torteras på de gruvligaste sätt av demoner i Dödsriket. Läsaren får följa med på en hissnande resa genom Ximen Naos fem reinkarnationer som åsna, tjur, gris, hund och apa, tills underjordens härskare låter honom återfödas som människa igen. I romanen skildras samtidigt Kinas enorma samhällsförändringar från 1950-talet fram till millennieskiftet, och de förödande konsekvenserna av många politiska kampanjer för bönderna i Mo Yans hembygd Gaomi. Detta skildras ur en åsnas synvinkel, en gris synvinkel osv. Varje djur som övertar berättandet har sin egen röst och djurets karakteristiska egenskaper. Genom hunden upplever vi händelserna till stor del genom luktsinnet, dofterna liksom andra sinnesintryck i denna episka skröna, är mustigt och sinnligt beskrivna. Berättarrösten i romanen växlar mellan djur och människa. Ingen tar på sig huvudansvaret för berättelsen, allra minst författaren Mo Yan, som dyker upp som en missanpassad och komisk figur i romanen. Gång på gång påtalas denne Mo Yans brister som författare, hur han förvanskar sanningen, såsom åsnan uttrycker det:
"Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde."
Åsnan lovar läsaren:
"Jag ska försöka undvika att prata politik så långt det går, men om jag råkar halka in på det spåret ibland så får du lov att förlåta mig."
Men sedan "råkar" han gång på gång "halka in på det spåret". Åsnan berättar om den ståltillverkningen under Det stora språnget och den efterföljande hungersnöden, som slutar olyckligt även i åsnans fall eftersom han styckas och äts upp av utsvultna bönder. Men innan det går så illa hinner åsnan rymma, gå segrande ur en strid med vargar och förlusta sig med det åsnesto som han förälskat sig i. Mo Yan har inspirerats av Márques magiska realismen och Faulkners inre monolog, men hans författarskap har sina rötter i en muntlig berättarkonst som funnits i Kina i över tusen år. Berättelser som framfördes på torgen, i vilka berättandet varvades med sånger, ramsor och dikter, var fyllda av dramatik och övernaturliga väsen, i syfte att förundra och locka betalande åskådare att stanna och lyssna. I Mo Yans roman finns sånger, ramsor och övernaturliga inslag, inte heller saknas dramatik, som när skildringen av övergrepp under kulturrevolutionen övergår i ett burleskt gyckelspel:
"När kulturrevolutionen startade ville röd-gardisterna göra paraderna med utpekade kapitalistvänner mer visuellt tilltalande och åskådarvänliga, så de tvingade landshövdingen att rida på en papier-machéåsna [...] Många äldre partikadrer har i sina memoarer utmålat kulturrevolutionen som en mycket blodig period och framställt dåtidens Kina som ett slags helvete mer skrämmande än Hitlers koncentrationsläger. Landshövding Chen gav däremot en humoristisk och livfull beskrivning av sina upplevelser i början av kulturrevolutionen. Han red sin pappersåsna genom arton marknader i länet och träningen gjorde honom så stark och frisk att han blev av med sitt höga blodtryck, sina sömnsvårigheter och flera andra krämpor."
Ximen Nao och hans sju liv är skriven i traditionell kapitelform, med sammanfattande inledande versrader, såsom i klassiska kinesiska romaner. Precis som i Berättelser om de tre kungadömena, Berättelser från Träskmarkerna och Färden till Västern förenar Mo Yan med lätthet fakta och fiktion. Fiktionens låga status i Kina i äldre tid gjorde att romanförfattare ofta hävdade att de skildrade faktiska historiska händelser och personer för att undvika kritik och censur, trots att berättelserna uppenbarligen var fiktion och ofta innehöll andar och demoner. Ironin är att dagens upphöjda romanförfattare i Kina tvärtom använder sig av fiktionen som täckmantel för att skildra historiska och politiska skeenden. Mo Yan för vidare en lång tradition i Kina av den bildade ämbetsmannen med ett socialt ansvar som kritiserar maktmissbruk och korruption i litterär form. Ximen Nao och hans sju liv innehåller en svidande kritik av kommunistpartiets politik, från jordreformerna på 50-talet, genom Det Stora språnget och svältkatastrofen 1958-62, kulturrevolutionen 1966-76, fram till de ekonomiska klyftorna och korruptionen efter de ekonomiska reformerna 1978.
Så hur kan han undgå censuren? Hans position som vice-ordförande i det kinesiska författarförbundet och medlem av kommunistpartiet ger visst skydd och han, som flertalet författare och mediearbetare i Kina håller sig inom ramen, man kan kritisera lokala makthavare/ partitjänstemän för korruption och maktmissbruk, men inte direkt kritisera partiet och dess ledning centralt. Vid en presskonferens i Gaomi kommenterade Mo Yan till AFP (SvD 121012) kritiken mot honom: "Jag tror att många av mina kritiker inte har läst mina böcker. Om de hade gjort det skulle de förstå att de är skrivna under stort tryck och har inneburit stora risker." Med tanke på situationen vad gäller yttrandefrihet i Kina är jag benägen att hålla med om att han tagit stora risker. Man ska inte heller underskatta möjligheten att påverka genom att på ett slugt sätt kritisera systemet inifrån. En viktig förklaring till att Mo Yan ofta undgår censur är hans berättarstil. Det politiska förtrycket och övergreppen i Ximen Nao och hans sju liv vävs naturligt in i sagan. Berättelsen har sitt eget liv och måste föras framåt, då är det oundvikligt att man "halkar in på" politiken ibland. Mo Yan slingrar sig in och ut ur politiska skeenden med skicklig berättarteknik och humor, såsom i denna farsartade skildring av det politiska vansinnet och opportunismen under kulturrevolutionen, då berättarröstens "storebror" och dennes ärkefiende Yang Qi möts på den offentliga toaletten:
"Storebror skrattade till. ’Jag är ordförande här. Det var länets revolutionära kommitté som utnämnde mig, och det är bara den som kan ta tillbaka utnämningen’ [...] i samma stund som storebror så ilsket fräste åt Yang Qi lossnade den stora keramikbroschen [med Mao porträttet] från hans skjorta och ramlade rakt ned i latringropen. Storebror stelnade till. Yang Qi stod som lamslagen. I samma stund som storebror kom till sans igen och precis skulle hoppa ned i latringropen för att plocka upp broschen vaknade också Yang Qi. Han grep tag i storebrors skjorta och skrek för full hals: ’En kontrarevolutionär! Jag har fångat en kontrarevolutionär!’"
Mo Yan förenar realistiska skildringar av samtida och historiska politiska skeenden med saga, fantasi, fars och komik. Mo Yan anses "folklig" i Kina, han skildrar böndernas liv med stor medkänsla och såsom en av dem. Hans popularitet och unika berättarstil förklaras ofta genom hans förmåga att blåsa liv i traditionella former genom att ge dem ett modernt innehåll, förena höglitterära traditioner inom poesi och prosa med populärkulturens muntliga berättarformer och lokal teater, samt att skickligt assimilera influenser från västerländsk litteratur. Kanske kan han genom denna lyckade kombination i den underhållande och tankeväckande romanen Ximen Nao och hans sju liv, nå en bredare västerländsk publik. Kanske kan Mo Yan bli den kinesiske författare som lyckas med att "öppna dörren" i väst för den rika kinesiska litteraturen i äldre och modern tid.