Thrillerförfattaren Dean Koontz har skrivit en roman om en ond litteraturkritiker. Den heter - håll i er nu - Kritikern. En sådan bok går naturligtvis inte att motstå.
Den onde kritikern heter Shearman Waxx (med två x för extra ondska). Författaren som blir hans offer heter Cubby Greenwich. Först sågar Waxx Cubbys bok, sedan skjuter han med höghastighetsgevär genom fönstren för att ta död på Cubby och hans familj.
Koontz struntar i att bygga upp någon spänning och går direkt på våldet. Det blir inte så lyckat eftersom Koontz våld saknar all dramatik. Mellan våldsscenerna småretas familjemedlemmarna med varandra, men Koontz klämkäcka dialog är lika platt som hans våld: två var för sig harmlösa smaker som när de möts ger upphov till en rätt obehaglig eftersmak. Det enda som är lite kusligt med Koontz är hans förmåga att skriva likgiltigt om tortyr, vilket bidrar till den grumliga eftersmaken.
Av de elakheter mot litteraturkritiker som jag hade sett fram emot finns inte ett spår. Kritikern handlar inte om litteratur utan om vapen. Ingen, varken de onda eller de goda, klarar av att mena allvar utan att ha ett skjutvapen i handen.
Utom Cubby. Han har nämligen en svaghet: hans "motvilja" mot vapen. Den får han lära sig av med, och snart har han skjutit sin första skurk. När Cubby ska svära blir det däremot så här tillkrånglat: han yttrar "en synonym för bajs på fyra bokstäver". Koontz är så avtrubbad när han skriver om våld att han kan ge Cubbys sexårige son en replik om avskurna könsorgan, men han kan inte skriva en rak svordom utan att försöka skämta.
Han vill nämligen vara rolig också. Man kan hitta en hel del humor i boken, mest av den oavsiktliga sorten. I en scen som är avsedd att gestalta stillsam familjelycka låter han familjens hund fisa i sömnen som komisk kontrastverkan. Hunden fiser luktlöst, tillägger han, för allt i familjen Greenwich är ordnat till det bästa.
Alltså: våld utan spänning, underhållning utan humor, en bok om litteraturbranschen som bara innehåller vapen, och så lite kristen familjemoral på sista sidan: tron och familjen är "en obeveklig kraft". Vad ska man säga om det? Att det är synd att Koontz inte fiser lika luktfritt som den där hunden.