Georg Kleins senaste essäsamling, Jag återvänder aldrig. Essäer i Förintelsens skugga, börjar med att han går hemåt genom Budapest en solig söndag. Det är 1944, kriget rasar utanför Ungern, men den unge Georg (född 1925) bryr sig inte om det, han tänker bara på sina studier. Visserligen är han jude, och tillåts inte studera medicin, som han vill, men på något sätt ska det väl ordna sig. Han störs bara av de många flygplanen som mullrar på himlen. ”Konstigt”, tänker han. ”Det berodde väl på det vackra vädret.” Det han hör är den tyska ockupationen. Därefter vidtar Förintelsens snabbaste massmord: nära en halv miljon ungerska judar deporteras till dödslägren på 57 dagar.
Det är inte ovanligt att essäförfattare tar upp Förintelsen. Vissa skriver om detta ämne för att de tror att det är fint att göra det, att det hör till genren. Då kan det bli essäer som är ett slags ädelkitsch. Georg Klein gör inte det. Han lyckas få det att krypa under huden på mig – innan det ännu har hänt något, medan solen fortfarande skiner. Han skriver för att det i grunden är livsviktigt, och det märks, trots att han aldrig höjer rösten. Istället gör han sitt språk ännu klarare, och det är många svenska skribenter som borde avundas honom hans klara stil (bakom den klara stilen ligger förstås en klar tanke, annars går det inte).
Jag är glad att han är tillbaka, lika skärpt som alltid. Det som har fått honom att skriva sin tionde essäsamling är förstås den växande högerextremismen i Ungern, men samma tendens syns över hela Europa: en sårad, revanschistisk populism växer sig starkare.
Sitt yngre jag beskriver han som en försynt, isolerad bokmal, men när det blev hans tur att deporteras visade han upp en annan sida. Han rymde från godståget och höll sig vid liv som dödsdömd. I den situationen tänker man mycket praktiskt, har han skrivit. Man kan till exempel ringa på hos en av sina gamla lärare och be honom rädda ens liv en natt eller två. Georg Klein vet hur det känns när läraren stänger dörren med ett ”Du måste förstå min situation också.” När den tyska ockupationen följdes av den sovjetiska fick han nog av diktatur och flydde till Sverige.
Här blev han tumörbiolog vid Karolinska institutet, och i mitten av 80-talet gav han ut sin första essäsamling ...istället för hemland. Han rör sig alltid kring sina fyra ämnen: biologi, litteratur, Förintelsen och mänskligt beteende. Hans erfarenheter har gett honom ett påtagligt intresse för hur människor beter sig i pressade situationer. Vem avviker från majoriteten och räddar sitt eget liv – eller andras? De har också gett honom gott om levande exempel när han skriver om självbedrägerier, intolerans och civilkurage.
Det där skriver väl alla andra också om, kan man tycka, men det som skiljer honom från så många essäister är att han alltid lyckas illustrera de moraliska problem han vill diskutera med en situation han har varit med om eller en person som han har träffat. När andra skriver om principer eller abstraktioner berättar han om personer, inte sällan exceptionella, begåvade individer med ovanliga livsöden. Personer som blir spännande att läsa om för att man aldrig hört talas om dem. Standardhistorierna, som vana essäläsare känner igen lite för väl, hittar man inte hos Klein. I boken möter vi bland andra Reszö Kasztner, den osannolike judiske dandyn, som spelade högt med Eichmann och lyckades rädda 1 600 liv. Och som sedan, lika osannolikt, utsattes för en hatkampanj i Israel och mördades på gatan.
När han skriver om biologi, i sina tidigare böcker, blir det lysande populärvetenskap. 1900-talets stora framsteg inom genetiken har han upplevt från insidan – och inte sällan träffat de forskare som låg bakom dem. Att han dessutom skriver lika intresserat och inlevelsefullt om litteratur är desto ovanligare. Han använder skönlitteraturen för att nå kunskap om människan; därmed tar han den på större allvar än många humanister.
Få författare kan förena enkelhet med nyansering på samma sätt som Klein. Falsk nyansering fungerar som ett slags relativism: den suddar ut alla distinktioner och gör det svårare att se någonting alls. Georg Klein får läsaren att på samma gång se världen tydligare och mer sammansatt.
Hans essäer är skrivna i ett sällsynt tonläge som inte gör läsaren stressad eller uppgiven – trots att världen framstår som än mer konfliktfylld och oöverskådlig när man läst honom – utan snarare upprymd och inspirerad. Bokens slutackord är en blandning av djup pessimism och en lika djupt rotad vilja att inte ge upp.