Det finns galna kvinnor på vinden. Och så finns beskedliga, oansenliga, ordningsamma kvinnor på övervåningen. Kanske befinner de sig på gränsen till nervsammanbrott. Kanske har de någonstans långt inom sig en hondjävul som väntar på att få komma ut och vältra sig i liv och lustar. Men de döljer det väl under det väluppfostrade leendet, om någon nu ens skulle lägga märke till dem.
En av dessa förbisedda är Nora i Claire Messuds roman "Kvinnan på övervåningen", en medelålders lågstadielärare i Massachusetts som alltid gjort sin plikt och varit en god dotter, men som nu är beredd att sätta världen i brand. Vad som fört henne dithän är en längtan efter att bli sedd, att få förverkliga hopskrumpna drömmar och äntligen smaka på den ”livets stora festmåltid” som borde förunnas den som alltid duktigt ätit upp sina grönsaker.
En gång trodde Nora att hon kunde bli en stor konstnär, men av feghet valde hon att istället skaffa sig en trygg försörjning. Nu håller tiden på att rinna ut för den stora förvandlingen, den som ska få henne att kasta av sig Clark Kent-förklädnaden och susa fram i sportbil på franska boulevarder.
Innan bitterheten hunnit skölja över henne anländer den brunögde Reza från Paris till hennes klass, och tillsammans med honom familjen Shahid med en fläkt av världen, konsten, de intellektuella samtalen och vida vyerna. De är allt Nora drömt om och hon förälskar sig handlöst i allihop: den åttaårige pojken med de långa ögonfransarna, den framgångsrika konstnären Sirena och den stilige historikern Skandar som gästforskar på Harvard.
Tillsammans med Sirena hyr hon en ateljé, återuppväcker sina konstnärliga ambitioner och upplever som i ett rus hur världen håller på att öppna sig. Men är det uppriktig vänskap och uppskattning hon erfar eller låter hon sig bara utnyttjas? Vad är verklighet och vad är svärmiska fantasier?
"Kvinnan på övervåningen" är skriven som Noras monolog och hon rannsakar sig själv med en blick som är på samma gång sylvasst analytisk och inskränkt navelskådande. Det är upplagt för att läsaren ska identifiera sig. Det hoppas jag att ingen gör. För "Kvinnan på övervåningen" är en roman som gör mig beklämd. Det beklämmande är inte i första hand vad som sker i romanen utan huvudpersonens bild av sig själv: en osynlig medelmåtta, en patetisk kärlekstörstande singel som varken lyckats skaffa man och barn eller karriär. Ett självförakt med en nedslående verkan.
Är det ett förakt som delas av författaren? Messud har skapat Nora som ett slags samtida kvinnlig version av Dostojevskijs källarman ? det är inte meningen att hon ska vara en hjältinna att älska. Författaren är en skicklig manipulatör som späckar sin berättelse med referenser och symboler. Det är typiskt att hon låter Nora tillverka små tittskåp, pedantiskt exakta miniatyrer av Virginia Woolfs och Emily Dickinsons rum, som illustrationer av hennes osjälvständighet, begränsade anspråk och förkrympta syn på tillvaron.
Men det går inte att komma ifrån att den kringskurenheten smittar av sig på romanen, som känns lika klaustrofobisk som tittskåpen. Inte heller tycker jag att det ligger något särskilt befriande i Noras förvandling till rasande furie: också ursinnet har något futtigt över sig.
Messud lär oss att inte fästa våra förhoppningar om livet vid någon annan än oss själva. Men ger samtidigt en lektion i hur man misslyckas med att spränga trånga horisonter.