Vilken lättnad det är att släppa klasshatsdebatten – som fortfarande rullar i Aftonbladet och DN – och i stället öppna Strindbergs lilla katekes för underklassen. Här är han på sitt bästa humör, det vill säga arg. Han hade en säregen förmåga att vara retligt självupptagen och samtidigt rejält underhållande. Det var när han skrev som han var som mest alkemist: då lyckades han med en sammansmältning som var minst lika sällsynt som om han framställt guld. Jämför med alla som gjort självupptagenheten till sitt konstnärliga projekt och bara uppnått motsatt verkan! De stjäl energi från läsaren; han ger. Hur går det till?
Texten skrevs omkring 1884 – det är en förlust att ingen ville ge ut den medan Strindberg levde. Han laddade katekesens fråga-svar-stil med en ilska som fortfarande känns. Ekonomi, politik, religion, konst – allt är överklassens lögner för att hålla folket på plats! Fast hade han fortsatt i samma hjulspår är det risk att han till slut hade låtit som en av Albert Engströms luffare som fick syn på en tandborste: Dä ä väl nå nytt njutningsmedel som öve’klassen ha hitta på.
Göran Greider har skrivit en katekes för 2010-talet. Han startar i ett svårare läge än Strindberg. Vänstern har haft den makt Strindberg önskade att den skulle få – och förlorat den. För att hitta det satiriska tonfall som fungerar i det läget måste man gå på djupet med sig själv, så att man hittar ny, fast mark under fötterna. Greider har inte tittat in i sig själv, han har tagit på sig strindbergshatt och tittat sig i spegeln; då blir det inte lika bra. Han är missnöjd med allt från klimathotet till Bengt Ohlsson och lyckas få båda irritationsmomenten att låta lika små. En verklig satiriker hade fått en dålig kulturartikel att framstå som en klimatkatastrof.
I vår tid kunde vi också behöva en elak liten katekes för medieklassen. Hur dess budord kunde låta kan man få en aning om genom att iaktta Greiders dubbeltänk. Uttryck dig som om du vore maktlös samtidigt som du är chefredaktör och skriver i en handfull tidningar utöver din egen! Varna för borgerliga kultursidor samtidigt som de ger dig utrymme för att klaga på ”en vettlös och ohistorisk demonisering av Lenin” (Greider i DN 4/6).