När ett konstverk blir riktigt viktigt handlar det i allmänhet väldigt sällan om verket i sig. Estetiska aspekter och kvalitet tar ett steg tillbaka till förmån för den omvärld som konsten handlar om. Det är väldigt talande att Pussy Riots minst lyckade aktion blev deras överlägset viktigaste.
Inget gick som det var tänkt när Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina, Jekaterina Samutsevitj och ytterligare några av kollektivets medlemmar, som de ryska myndigheterna aldrig lyckades identifiera, steg in i den flådiga Frälsarkatedralen i Moskva i februari 2012. Den insmugglade gitarren låg visserligen och väntade i en bänkrad som planerat, men det fanns flera oinbjudna fotografer på plats och medlemmarna hann inte mer än dra på sig sina färggranna rånarluvor och framföra en knapp minut av protestsången ”Jungfru Maria, Guds moder, fräls oss ifrån Putin” innan de kastades ut av väktare. Det insamlade filmmaterialet blev inte i närheten av en lika bra video som de gruppens andra aktioner hade resulterat i.
Medlemmarna kände att någonting inte stämde och kontaktade en advokat som rådde dem att gå under jorden. En månad senare var den identifierade trion arresterad och satt i rannsakningshäkte i väntan på den farsartade rättegång som dömde Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina till två års fängelse för religiös huliganism. Att Jekaterina Samutsevitj klarade sig berodde på att hon bytte advokat och taktik – och på att hon dessutom blev utkastad ur katedralen redan innan aktionen hann inledas.
Författaren Masha Gessen är sedan sitt modiga angrepp på Putin i biografin ”Mannen utan ansikte”, som kom på svenska 2012, en av Rysslands mest kända och internationellt uppskattade journalister. Svenska PEN:s Tucholsky-pris är bara en av de utmärkelser som har tilldelats Gessen, som kanske har gjort sin allra största gärning som hbtq-aktivist, vilket också är vad som slutligen har fått henne att lämna Ryssland för sitt andra hemland USA.
Masha Gessen och Pussy Riot är två vitala delar i den massiva Putin-kritik som växte fram i samband med att den allt mer diktatoriske statsmannen valdes till en tredje presidentperiod 2012, och det känns väldigt självklart att just Gessen har skrivit den första större, sanktionerade boken om den punkiga konstgruppen. En kunde visserligen befara att Gessen skulle ha svårt att separera sin egen aktivism från bandets, men i gengäld har hon ett förtroendekapital som har gett henne möjlighet att komma många nyckelpersoner nära. Och dessutom – i ett Ryssland där inskränkningar i yttrandefriheten blir allt vanligare blir all riktig journalistik ofrånkomligen en typ av aktivism. I sin skildring av den stora rättegången, som upptar den andra av bokens tre delar, tar Gessen också ett långt kliv tillbaka i sitt berättande och avstår från övertydliga analyser. Ett smart drag. Rättegången, där åklagarsidan konsekvent undvek att nämna Putin och den koppling mellan stat och kyrka som Pussy Riot ville belysa med sin aktion, talar för sig själv.
I bokens första och sista delar följer Gessen dramats tre huvudpersoner. I den första visar hon de mycket olika individernas väg fram till den konstnärliga aktivismen, och hur Pussy Riot växte fram ur ett medvetet sökande efter ett samhällskritiskt forum med stor räckvidd. Västvärlden älskar som bekant den ryska aktionsgruppen, men ser den kanske i för hög utsträckning som en östlig arvtagare till 80-talets feministiska Guerilla Girls-aktioner och 90-talets Riot grrrl-rörelse. För Pussy Riot är formen egentligen inget val, utan snarare en följd av repressiva faktorer på samma sätt som den har varit för många viktiga dissidenter. De har helt enkelt valt ett uttryckssätt som är möjligt.
I bokens avslutande del följer Gessen de fängslade medlemmarna i respektive fångkoloni. Förhållandena är fruktansvärda. Maria Aljochina reagerar genom att kasta sig in i ett juridiskt spindelnät och överklaga varje felsteg från fängelseledningen. Nadezjda Tolokonnikova, gruppens mest drivande medlem, reagerar mer inåtvänt och vill bara uthärda – tills hon smugglar ut en magnifik anklagelseakt, inleder en hungerstrejk, och går upp i rök, förlorad i fängelsesystemets byråkrati och förflyttad från den ena anstalten till den andra. När Gessen var mer eller mindre klar med sin reportagebok benådade Putin i en charmoffensiv inför OS i Sotji en rad samvetsfångar, bland annat Tolokonnikova, och
Aljochina, vilket innebar att ”Ord kan krossa betong” inte slutar i det mörker som det ursprungligen var tänkt.
Ibland känns det att Gessen (och de svenska översättarna) har haft bråttom, men överlag fungerar det litterära berättandet, där Gessen stiger rakt in i sina objekt, förträffligt. Men ”Ord kan krossa betong” är inte bara ett välskrivet reportage, den är ett omistligt stycke journalistik som visar vilket viktigt medium konsten har potential att vara.