I sin tredje Kalahari-bok blir Lasse Berg mer personlig än tidigare. Han börjar med sin uppväxt i Båstad och beskriver hur han vid tjugofem års ålder sade upp sig från Flygvapnet, skaffade en billig folkabuss och for till Asien med hustrun Lisa. Sedan dess har han aldrig slutat resa.
"Gryning över Kalahari" (2005) och "Skymningssång i Kalahari" (2010) handlade om de senaste insikterna om människans ursprung och om Bergs fascination för de afrikanska jägare och samlare vars tillvaro – enligt honom själv – kommer närmast de första människornas. För Berg är san-folken i Kalahariöknen en ledtråd till det liv vi genetiskt och mentalt är bäst lämpade för: ett liv i små, fredliga och jämlika grupper. Denna optimistiska syn på människans natur ekar genom hans senaste bok och ger den dess särskilda värme, även om hans möten med san-folken inte är huvudsaken denna gång.
När han ser tillbaka på drygt fyrtio års resande i Asien och Afrika är det framförallt en sak som blir tydlig: det har blivit mycket bättre än han trodde. I slutet av 60-talet varnade experterna för att befolkningsexplosionen skulle leda till världssvält. Sedan dess, konstaterar han, har Asiens folkmängd växt med två miljarder samtidigt som länderna har lyft sig ur den djupa fattigdom han såg under sina första resor. Samma sak har skett i länder med alla typer av samhällsskick – ekonomin växer, kvinnors rättigheter stärks, medellivslängden och läskunnigheten ökar.
– Så skönt att jag hade fel, säger han när han framträder på Södra teatern i Stockholm den 18 mars.
– Om ni söker något nytt njutningsmedel så är det just det: att inse att man har fel betyder att man fortfarande kan tänka en ny tanke.
”1900-talets andra hälft var troligen det bästa halvseklet för mänskligheten sedan vi lämnade samlarstadiet”, skriver Berg. Det hade låtit lättköpt om det hade stått på en ledarsida, skrivet av någon som aldrig lämnat redaktionens åsiktsbubbla. Berg utgår däremot från vad han har sett när han har återvänt till sina byar och talat med människor som han har lärt känna. Han backar upp sina påståenden med källor och statistik – fast inget gör starkare intryck än två bilder. 1976 besökte han den nordindiska byn Saijani och fotograferade den tolvåriga flickan Sattos handflator: en barnarbetares åldrade händer. 1997 tog han en liknande bild av hennes trettonåriga dotter Seema. Hon har en skolelevs händer.
Han beskriver hur Bangladesh, Botswana, Rwanda och andra länder på kort tid har genomgått en positiv utveckling jag inte har läst om i några nyheter. Han undviker inte heller framstegens pris: miljöförstöringen, den ökande känslan av stress och osäkerhet.
Det som driver honom är inte politik utan antropologi: han är övertygad om att han har fått syn på människans natur. Vi är ”jordens snällaste apa”, social och samarbetande. Allt han skriver om, från folkmordet i Rwanda till den ekonomiska uppgången i Asien, mäter han mot denna bild av människan. Det är en mycket sympatisk bild och han skriver nyanserat och övertygande om den, förankrar den i detaljer och levande iakttagelser. Ändå är det värt att behålla en liten aning skepticism, eftersom alla som vill sälja ett samhällsskick eller en moral jämt brukar hänvisa till människans sanna natur.
De senaste årtiondena har biologernas syn på människan och hennes närmaste släktingar svängt hundraåttio grader: från själviska gener och allas krig mot alla till uppfattningen att vi är medfött altruistiska djur. Lasse Berg har tagit stort intryck av den holländske primatforskaren Frans de Waal, som har varit en av de drivande i denna utveckling. De Waal har lanserat den fredliga och tidigare förbisedda bonobon, en apa som enligt honom påminner mer om den art som människan härstammar från än den aggressiva schimpansen.
De Waal kan säkert ha rätt, men det är märkligt hur nära vetenskapens syn på naturen följer den allmänna tidsandan. Vid förra sekelskiftet var det naturligt att de starka ska konkurrera ut de svaga. Idag, när platsannonserna efterfrågar social kompetens, är det lika självklart att samarbete sitter i våra gener.
Å andra sidan, så fort man lyfter näsan från platsannonserna, märker man att den motsatta tendensen är ännu starkare: just nu klyvs samhället i små grupper som alla gör sitt bästa för att misstro varandra. Framtiden, menar Lasse Berg, hänger på att vi lär oss tillämpa den ursprungliga människoflockens jämlika, generösa samarbete i global skala. Det budskapet är kärnan i hans tre böcker om människans utveckling.