Ett intryck hon inte har bett om slås in i henne som en spik och sedan sitter det kvar för alltid. Det kan vara en menande replik hon hörde som barn och inte riktigt förstod: "En så stor kropp och en så liten motor." Det kan vara en sidoiakttagelse, som att chefen, som varje morgon skäller på henne för att hon vägrar samarbeta med Securitate, byter skjortor efter ett regelbundet schema: alltid ljusblå på tisdagar och beige på onsdagar. På sådana spikar som andra människor - utan att veta om det - har slagit in i henne hänger hon minnen, stämningar och tankar. Lager på lager av egna associationer tills spiken tillhör henne mer än någon annan - och därmed har Herta Müller räddat sig själv.
Med utgångspunkt i den scen när spiken slogs in väver hon sina barnsliga och buttra associationer framåt och bakåt i tiden. Hon knyter ihop sitt liv med hjälp av ett antal orubbliga punkter, och därför glömmer hon aldrig vad hon är. Såväl hennes romaner som hennes tal och artiklar innehåller sådana minneskedjor. Hon använder spikarna för att minnas, men inte för att minnas på vilket sätt som helst, utan för att komma ihåg situationer fulla av blandade känslor, oförlösta och olösbara. Den som vägrar godta dessa oombedda, slumpmässiga intryck som tillvaron slår in i en får det svårare än hon: då står man tomhänt och minneslös inför sina hot och svårigheter.
Personer som lättvindigt upprepar frasen att det personliga är politiskt borde läsa Müllers essäer för att se hur suveränt hon blandar det lilla och det stora perspektivet, barndomsminnen och diktatur, familjeförtrycket i byn och det opersonliga förtrycket i staden, rädsla och integritet - utan att landa i någon försonande och förenklande slutsats, utan att foga in detaljerna i något annat mönster än det som rädslan och integriteten har gett henne.
"Jag tror att man skyddar sig genom att vara noggrann", säger hon i den intervju som avslutar Alltid samma snö och alltid samma farbror. Det är en noggrannhet som låter varje skada vara sig själv. De trakasserier hon möter som förföljd författare har inte fått henne att romantisera de orättvisor och den hårdhet hon tidigare upplevde i barndomsbyn eller i den egna familjen - och därför litar jag på henne. Har du en näsduk, frågade hennes mamma när hon skulle gå hemifrån. Det var den lilla ömhet hon kunde kosta på sig. "Kärleken klädde ut sig till en fråga. Endast på så sätt kunde man uttala den, torrt och bestämt i en ton av befallning, som ett handgrepp i arbetet."
Müller hittar sin integritet i att fortsätta minnas det oförlösta. När hon beskriver rädsla, skador och civilkurage är hon sällsynt rak: jag hör varken glorifiering eller självömkan hos henne. Noggrannheten har också skärpt hennes blick: kackerlackorna rörde sig så "atletiskt och elegant" på hyllorna i mataffären, noterar hon, och de köande människorna så skamset.
Essäboken Kungen bugar och dödar (2005) hör till det bästa av henne på svenska; sedan den kom har jag velat se fler av hennes artikelsamlingar i översättning, en önskan som gått i uppfyllelse med förra årets Hunger och siden och nu med Alltid samma snö. Förutom sina vanliga ämnen skriver hon denna gång om den legendariska rumänska sångerskan Maria Tanase, om Elias Canettis Massa och makt, och om den tjugofemårige Max Blechers länge bortglömda roman Händelser ur den omedelbara overkligheten - det finns få böcker vars litterära intensitet kan jämföras med den, tycker hon (den kom på svenska 2010). För översättningen står Karin Löfdahl, som översatt alla Herta Müllers böcker utom två. Jag uppskattar kontinuiteten, att en författare och en översättare får följas åt genom författarskapet, men en samling av "tuschfjädrar" ska nog vara stålpennor och ukrainska ortnamn har genomgående fått tysk stavning.