Att kalla henne jordens salt som i boktiteln är kanske att ta i. Men visst var författaren, konstnären, konstkritikern, samhällsdebattören, serietecknaren och pacifisten Mollie Faustman (1883-1966) en ovanligt skarpsynt, vaken, ifrågasättande och modig representant för det man brukar kalla Den nya kvinnan. Född och uppvuxen i en patriarkal tid och med det sociala gisslet att vara skilsmässobarn bröt hon sin egen väg.
Att som Uppsalaprofessorn emerita Lena Kåreland ägna denna representant för det tidiga 1900-talets kvinnokämpar uppmärksamhet är tveklöst motiverat. När det dessutom har blivit en så medryckande framställning med så mångsidiga och upplysande analyser av ett bortglömt konstnärskap är det bara att tacka och ta emot och gärna rekommendera till läsning.
För bortglömd måste man nog säga att Mollie Faustman i stort sett är. Man känner hennes namn, knappast mer, från förteckningar över den tidiga svenska modernismens konstnärer, representerad som hon, Matisseeleven är på både Nationalmuseum och Moderna Museet. Kanske minns någon hennes kåserier, publicerade i både Dagens Nyheter och i Idun och samlade i bokform hos Bonniers, kanske finns det ännu några som erinrar sig hennes banbrytande serieteckningar för dåtidens barn. I arkiven kan man säkert finna exempel på Faustmans engagemang i frågor som rörde dåtidens konstsyn och hennes lika starka invändningar mot tidens tendens att betrakta barnen som samhällets, inte föräldrarnas ansvar. För Alva Myrdals instrumentella barnuppfostringsmetoder hade Faustman inte mycket till övers. Barnen var i hennes ögon mänsklighetens viktigaste och bästa representanter, och modersrollen fick inte inkräkta på hennes övriga radikala kvinnosyn.
Lena Kåreland går metodiskt och noggrant till väga när hon porträtterar Mollie Faustmans ganska komplexa personlighet och verk. Hon ägnar förhållandevis stort utrymme åt hennes barndom och uppväxt och betonar särskilt hennes mod att bryta sig ur de borgerliga, patriarkala strukturer som präglade henne som barnbarn till författaren och journalisten Vendela Hebbe och tidningsmannen Lars Johan Hierta. För att sedan fördjupa sig i Faustmans författarskap i ett avsnitt som är bokens allra bästa. Det blir genast tydligt att det är en litteraturanalytiker av rang som dykt ner i Faustmans barnböcker, och läsaren får inte bara skarpsynta analyser av dessa utan även en mycket insiktsfull översikt över litteraturens läge och villkor vid den tid då Faustman hörde till ”barnboksparnassen”.
Nästa avsnitt belyser Faustmans verksamhet som kåsör, och Kåreland utnämner henne utan omsvep till ”spinnsidans Hasse Z”, ett värdeomdöme som möjligen den feministiskt medvetna Faustman inte riktigt skulle ha gillat. Hennes egen syn på mannen/männen var starkt ifrågasättande, kritisk och ofta ironisk.
I övriga avsnitt om serietecknaren och konstnären Mollie Faustman saknar man ibland en något mer kritisk hållning. Inte i någon av dessa roller var Faustman direkt nydanande utan snarare tämligen habil, möjligen med fördel för serieteckningarna.
När man skriver om den tidiga modernismens kvinnliga pionjärer kan man knappast förbigå hur dessa bemöttes i pressen. Praktexemplet på manligt översitteri och dumhet med ett språkbruk under all kritik är förstås Albert Engströms ökända sågning av allt vad kvinnlig konst hette och i det här fallet också Mollie Faustmans verk. Att hon själv sedan som konstkritiker dessvärre ibland kom att använda sig av en liknande drastisk, föga underbyggd retorik visar de exempel som Kåreland anför. Kanske var det tidens stilideal, men någon framstående konstkritik levererades knappast med ett sådant koncept.
Lena Kårelands bok avslutas med en utomordentlig sammanfattning av Mollie Faustmans liv och verk så som det framtonat i boken. Och visst är det ett i huvudsak mycket nyanserat porträtt av Den nya kvinnan som Kåreland tecknat. Mollie Faustman framstår som en stark kvinna och kulturpersonlighet. Att hon varit i stort sett bortglömd, inte bara hos den stora allmänheten utan även i vetenskapliga framställningar om de ämnesområden där hon var verksam är ju dessvärre ett öde hon delar med många av sina medsystrar. Lena Kåreland har med sin bok gjort en mycket berömvärd insats när det gäller att lyfta fram Mollie Faustman ur ett länge mansdominerat skuggliv. Och kanske är det just som ”övergångskvinna” från ett patriarkalt 1800-tal till ett begynnande mer jämställt 1900-tal som hon var och är en förebild.