När modernismen slog igenom under några intensiva årtionden i början på 1900-talet var det främst med manifestets hjälp man formulerade sina estetiska och ideologiska ståndpunkter. Varje ism med självaktning (och de var ju så rätt många som föddes under de där kreativa åren) höll sig med åtminstone ett manifest. Futuristerna formulerade sig genom Filippo Marinettis smått fascistoida idéer, dadaismen manifesterades i Walter Serners absurditeter, André Breton publicerade inte mindre än tre surrealistiska manifest. Men när dessa modernistiska rörelser så småningom upphörde att vara avantgarde och införlivades i den konstnärliga mittfåran förlorade också manifestet mycket av sin litterära status. Sedan dess har man inte sett så mycket av det. Till för bara några år sedan, då det lilla förlaget Ink inledde en serie manifest med att ge ut Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet. Nu ger man ut den fjärde delen i serien, Carl-Michael Edenborgs Det parapornografiska manifestet.
Förläggaren, idéhistorikern och den under pseudonym porrförfattande Edenborg formulerar här, med en språklig glöd som påminner om intensiteten i de klassiska modernistiska manifesten, en kritik av såväl den kommersiella pornografin som den censurivrande antipornografiska rörelsen. För båda två, såväl pornografin som antipornografin, utgår från samma falska premiss. Båda förutsätter, menar Edenborg, att det finns något sant och äkta i människan att blotta, en kärna som pornografin i sin skamlöshet klär av. Frälsningen (jo, Edenborg använder det ordet) är parapornografin, som förvisso vill behålla den traditionella pornografins ”masturbatoriska bruksvärde” men ta bort ”jaget ur onanin”. Parapornografin eftersträvar, i motsats till den kommersiella pornografins essenstänkande, en jagupplösning. Och utan ett jag finns ju inget att blotta, inget att klä av, inget att känna skam inför. Parapornografin är en mångtydig ”orgasmisk poesi” där kroppen blir ”en oändlighet av rörliga sidor”.
Edenborg är helt klart utopisk i sin parapornografiska vision. Men han har ändå något väsentligt att säga, inte minst om de skam- och hederskänslor som genererar så mycket hat och våld. Skamkänslan går nog aldrig att helt ta ur människan. Men nog vore det bra om vi i något mindre grad förväxlade våra jag med våra kroppar, vårt värde med vårt kön.