Leta upp varglyorna, döda alla valpar utom en, häng upp den
i ett bakben i ett träd, vänta i närheten – och ungens plågade skrik kommer att locka fram varghonan, som då lätt kan skjutas! Detta knep lanserades av den svenske hovjägmästaren Israel Adolf af Ström och spred sig till USA, där det kom att kallas the Swedish method. Denna inblick i 1800-talets idylliska Sverige är hämtad ur Henrik Ekmans oerhört innehållsrika och fascinerande nya bok: Vargen – den jagade jägaren.
Sådan ohygglig grymhet är givetvis otänkbar idag – eller? Faktiskt inte, för även på senare år har man både i Sverige och i Finland upptäckt fall av vargdödande med hjälp av stympande saxar och långsamverkande gifter. Att med skoter eller bil förfölja en varg och till sist köra över den ses som berömvärt i vissa kretsar.
Henrik Ekmans nya bok är verkligen välkommen. Han har grundligt satt sig in i den vetenskapliga litteraturen och samrått och samarbetat med dagens vargforskare både i Sverige och i Nordamerika. Alltså kan han ge en inträngande bild av vargen som den extremt sociala varelse den är. Varje varg har sin personlighet och varje flock sina speciella egenheter i jaktsätt och omvårdnad av valparna. Dödas en eller båda föräldrarna till en kull, händer det att äldre syskon rycker in. Tack vare modern teknik kan man följa individuella vargars förflyttningar år efter år. Alla har de sina unika livsöden. Vissa har vandrat oerhörda sträckor genom hela vårt land, tills de slutligen stupat för en kula eller råkat ut för en trafikolycka eller helt enkelt försvunnit. Olaga jakt är en mycket vanlig dödsorsak i den nordiska vargstammen. Vissa vargar hinner dock bilda familj och sätta en eller ett par kullar till världen, innan slutet kommer. En riktigt tursam varghane blev pappa till sin sista kull vid elva års ålder. Han måste ha varit en riktig överlevare! När de unga honorna vandrat iväg och var och en slagit sig ner i någon trakt med gott om älg, som är svenska vargars favoritföda, händer det kanske förr eller senare att en ung hane kommer vandrande vägen förbi, och om han då lyckas charmera den ensamma varginnan, bildas ett par som vanligen håller ihop så länge båda är i livet.
Ekman har närvarit vid eller tagit del av reportage från varghatarmöten, där en sådan fanatism förekommer som man annars endast ser på hysteriska frälsningsmöten. Han har grundligt gått igenom den enorma mängd officiella handlingar som berör vargproblematiken. Som erfaren journalist har han också ägnat sig åt att intervjua folk och redovisar de starka känslor och otroliga föreställningar som folk har om vargen. Emellertid finns det också ett ansenligt antal modiga människor som mitt i varghatarland vågar argumentera och agera till förmån för vargen.
Boken är synnerligen rikligt illustrerad med foton tagna av författaren som tillbringat många dygn i gömslen och kan berätta om de mest häpnadsväckande och dramatiska händelser kring de åtlar som lagts ut för att locka rovdjuren till platsen. Inte minst har han fått intressanta inblickar i relationerna mellan varg, björn och i viss mån järv. Korpar och örnar håller sig också framme kring åteln. Som topprovdjur har vargen stor betydelse för skogens ekosystem. Resterna av vargmåltider är en viktig näringskälla för åtskilliga andra arter.
Hur ska vi hantera bestånden av våra stora rovdjur och vargen i synnerhet? Det är en svårlöst fråga, särskilt som norra Sverige ska hållas vargfritt av hänsyn till rennäringen. En följd av detta beslut är inte bara att vårt land kommer att ha en mycket mindre vargstam än om all lämplig mark kunde utnyttjas utan också att invandring av vargar från öster (liksom utvandring) blir så gott som omöjlig. Givetvis hotar inavel i en så fåtalig stam, drygt 200 djur, som statsmakterna lagt fast som acceptabel nivå på den svenska vargstammen. Om inte känslorna svallat så omåttligt, borde en lösning kunna växa fram genom att göra det ekonomiskt lönsamt för glesbygden att hysa en vargstam. ”Viltturism” finns det förutsättningar för i Norden såväl som i Afrika. Man borde kunna tjäna minst lika mycket pengar på spendersamma turister – som drömmer om att få se och plåta en livs levande varg (och björn och lo och älg och uv och örn ...) – som på att hålla några subventionerade får i en subventionerad beteshage.
Eftersom det finns ett demokratiskt stöd för att bibehålla de stora rovdjuren i Sverige gäller det att komma på sätt att möta det önskemålet. Samtidigt måste vi leva upp till vårt internationella åtagande för att behålla en livskraftig vargstam inom våra gränser.