Vissa författare har en förmåga att ställa sig i vägen för sina verk. Björn Ranelid är kanske det mest kända exemplet i Sverige, Jan Guillou en annan. Deras "larger than life"-personligheter, sättet de med sådan självklarhet drar syret till sig, påverkar hur man tar till sig deras litteratur. Jag har aldrig lyckats läsa något av Ranelid utan att inombords höra honom, fastna i hans betoningar, se hans manér framför mig.
Nu menar jag inte att jämföra Annika Lantz med Björn Ranelid, men något liknande inträffar när jag läser "Det elfte budet". Så länge jag aktivt har lyssnat på radio så har Annika Lantz varit en del av ljudbilden. Hennes rapphet och oöverträffade förmåga att alltid ha (ett i regel fyndigt) svar på tal, hennes till flamsighet ofta förklädda allvar – för någon född i mitten av 1970-talet som vuxit upp med Sveriges Radio-sändningar som ständigt bakgrundsljud i såväl föräldrahem som egen bostad är hon en institution, en röst som alltid har funnits där.
Nu har denna radioröst skrivit sin debutroman, en humoristisk satir där P1-profilen och slentrianfeministen Kristina Poppel hamnar mitt i den civilisationskris som uppstår då den unga svenska arkeologistudenten Mlissa Krauss (jo, hon stavar så) på sin praktik i Jordanien gräver upp en stentavla med ett tidigare okänt elfte budord – "Må kvinnan styra över himmel och jord och allt där uti". Allt ställs på ända, västerlandets struktur hotar rasa och patriarkatets egenutnämnda riddare slåss med alla till buds stående oschyssta medel för att fortsätta ligga på topp.
Under hela läsningen har jag extremt svårt att inte höra Annika Lantz röst. Inte bara i de kapitel då hennes alter ego Poppel står i fokus, utan även då de övriga figurerna i den personrika romanen kommer till tals.
Det här skulle inte behöva vara ett problem – Lantz har ju bevisligen en bra radioröst – men det "Det elfte budet" är så överlastad med skämt att jag snart känner mig kvävd av hennes konstant smattrande svada, det finns knappt en bisats i boken utan någon typ av satirisk knorr eller rolighet.
Långt där under finns en hel del goda iakttagelser gjorda av en vass blick, men det är som att Lantz inte vågat tro på sin förmåga att förmedla detta utan att ta till det hon är mest känd för – humorn – och hon levererar därför en 360 sidor lång bombmatta av konstanta skojfriskheter. Ibland blir det väldigt roligt, jag skrattade högt flera gånger, men det blir snabbt alldeles för mycket.
Till nästa roman hoppas jag att hon vågar låta läsaren hämta andan ibland.