Vid en busshållplats i den israeliska byn Tel Ilan står den ensamstående husläkaren Gili och väntar på sin systerson Gideon som skall tillbringa några dagar hos henne, som konvalescent efter en sjukhusvistelse. Men när bussen äntligen kommer finns Gideon inte med på den. Gili tror först att han missat bussen tills hon hittar hans överrock på de bakersta sätena.
Utanför postkontoret sitter sjuttonårige Kobi och väntar på att postfröken Ada, som också är byns bibliotekarie, skall sluta för dagen så att han kan följa henne till sitt andra jobb. Han är desperat förälskad i henne, trots att hon är dubbelt så gammal som han och redan har en älskare, och den här gången tänker han säga något som får henne att förstå hur han känner det.
Under tiden får byns borgmästare Benny ta emot ett meddelande från sin hustru. På en utriven sida ur anteckningsblocket i köket har hon skrivit: Oroa dig inte för mig. Och det gör han inte, eftersom det inte är ovanligt att de skriver lappar åt varandra. Men när han kommer hem efter arbetsdagens slut upptäcker han att hon är spårlöst försvunnen.
I samma by bor den före detta Knessetledamoten Pesach som högljutt klagar över det tillstånd landet och hans forna parti befinner sig i. Och på arbetarna som nattetid satt i gång att gräva under huset. Hans dotter avfärdar det som fantasier ända tills hon en dag själv hör ett knackande ljud under golvet i sitt sovrum.
Det är några av personerna vi får möta i Amos Oz senaste bok översatt till svenska, Lantliga scener. Boken består av åtta fristående noveller men eftersom samma karaktärer dyker upp i flera historier formar den sig till en sammanhållen berättelse om den fiktiva byn Tel Ilan och de människor som bor där. De flesta berättelserna saknar handling i konventionell mening och beskriver i stället ett tillstånd av ensamhet, brist eller sökande. Så gott som samtliga karaktärer tycks bära på en dold sorg – kanske vet de inte själva var den kommer ifrån. En ung palestinsk man som kommit till Tel Ilan för att skriva en jämförande studie om ”er och om oss” – om judarna och araberna – ger den utomstående iakttagarens syn på saken: ”Vår olycka är delvis vårt eget fel och delvis ert. Men er olycka kommer ur själen”. Det judiska folkets sorg är evinnerlig och kommer djupt inifrån, ur hjärtat.
Med undantag av berättelsen om pojken som förälskar sig i byns bibliotekarie finns det ett inslag av det övernaturliga eller oförklarliga i samtliga noveller, vilket ger hela samlingen ett allegoriskt drag. Det kan röra sig om spårlösa försvinnanden, röster som ropar ur intet eller spöklika gestalter som uppträder från ingenstans. Ibland har berättelserna en tydligt mystisk anstrykning, exempelvis den som handlar om den pensionerade politikern som hör grävljud i marken. Men ibland är det snarare ett irrationellt beteende som ger boken en gåtfull atmosfär. I den inledande novellen får den före detta kommandosoldaten Aryeh Zelnik oväntat besök av ett ombud från en advokatbyrå som kommer till Tel Ilan en het sommardag, i oklart ärende. Deras möte slutar bisarrt nog med att båda männen klär av sig och kryper ned i Aryehs nittioåriga mammas säng; ett ménage-à-trois som (lyckligtvis) verkar handla mer om längtan efter ömhet och gemenskap än sexuella lustar.
Bortsett från ett kort mellanspel som påminner om att den väpnade konfrontationen aldrig är långt borta från den israeliska vardagen är Lantliga scener en opolitisk bok. Det är emellertid svårt att inte se de övernaturliga och absurda inslagen som en kommentar till den israeliska samtiden. Sprickorna som uppträder i det fridfulla bylivet kan tolkas som påminnelser om att allt inte står rätt till i ett land som byggts på ruinerna av hundratals palestinska byar, som låsts fast i en ohållbar situation på de ockuperade områdena och som fått alltmer ansträngda relationer till omvärlden. De är den förnekade historien och den osäkra framtiden som undergräver nuet.
Lantliga scener är precis som den föregående romanen, Rim på liv och död (2009), en ”liten” bok efter storverket En berättelse om kärlek och mörker (2005), anspråkslös i både format och ton. Men som alltid i ett verk av Amos Oz är det oavlåtligt intressant och välskrivet, och den blygsamma framtoningen till trots är det en bok som kopplar ett fast grepp om inget mindre än Israels själ. Den avgrundsdjupa osäkerhet som gestaltas gång på gång i novellerna säger mer om stämningen i landet än något nyhetsreportage.