Det känns nästan som sextiotalet när jag läser Gunnar Rundgrens Trädgården jorden. Han slår an tonen själv genom att tala väl om den tidens ”alarmister” som Georg Borgström, Hans Palmstierna och Paul Ehrlich.
Boken påminner om de böcker som kom då. Den är grundlig, den börjar med jägare och samlare och arbetar sig målmedvetet framåt för att sluta med betraktelser om framtiden. Den tar helhetsgrepp, diskuterar kapitalismens vara eller icke vara (både- och, anser Rundgren), utreder orsakerna till varför människan på samma gång är mirakulöst skapande och förbluffande kortsiktig och föröder naturens kapital.
Precis som föregångarna ger han läsaren tillgång till en flod av uppgifter, fakta om utsläpp, klimat, kemikalier, energi, ekosystemtjänster, gödningsämnen, befolkningsutveckling, fritid, demokrati, socialt kapital, ungdomskult, upphovsrätt, kostvanor…
Det kan kanske låta som en karikatyr av en bok och en ironisk avrättning. Men så menar jag inte alls. Detta är, precis som de bästa av förebilderna, en utomordentlig bok som borde läsas av många. I all synnerhet kan den vara användbar vid universitet och högskolor, i flera ämnen. Den ger en översiktlig kunskap om de historiska samband som format vår värld. Den ger en ögonblicksbild av hur världen ser ut just nu, med alla sina grymma orättvisor. Och den introducerar många viktiga samband, framförallt pekar den ut människornas nästan överallt tanklösa framfart.
Gunnar Rundgren är konsult med stor erfarenhet av utvecklingsländer. Det betyder att han fått lov att lära sig att anpassa sig och sina texter till en beställare som främst är intresserad av ett användbart sammanhang. Det är nyttigt när man skall skriva för en bredare läsekrets. Men han är också före detta chef för Krav och har därför fått lov att sätta sig in i de villkor som gäller för dem som aktivt försöker ställa om jordbrukets produktion i mer hållbar riktning. Slutligen är han före detta bonde, med erfarenhet från ekologiskt jordbruk i Värmland.
Alla dessa erfarenheter är sammanflätade. Det gör hans bok unik och faktiskt ganska imponerande. Den är inte bara grundlig och välskriven (förutom några besynnerligheter, som: ”fulländig”, i stället för ”fulländad”, ”vare sig” i stället för ”varken” och så vidare – förlaget får se dem som en uppmuntran).
Han skriver med verklighetsförankring och inser framförallt svårigheter. Några av bokens bästa avsnitt handlar om det utopiska och flyktiga i de prognoser som ställs ut om framtiden. Den kritiken brukar oftast drabba gröna samhällskritiker som ibland är onödigt pessimistiska. Paul Ehrlichs fullständigt misslyckade förutsägelser om bristen på resurser för att hålla världsbefolkningen vid liv tillhör dem.
Men betydligt fler och allvarligare är de vilda drömmarna hos dem som helst inte vill räkna med naturen som en begränsande faktor. Fusionsenergi ligger alltid 30 år bort i tiden, likaså artificiell intelligens. Och genom smartare teknik och eko-effektivisering med faktor fyra (eller tio), skall välståndet ständigt ökas utan att naturen behöver påverkas nämnvärt. Detta är dimridåer, och Rundgren visar varför.
Bokens titel skall förstås optimistiskt. Rundgren ser en planet med en enastående rik produktionsförmåga. Men han ser också dess gränser. Mycket kan ske på jorden och det mesta har människor glädje av. Men vad som helst är inte möjligt. Vi måste ålägga oss begränsningar. Rundgren pläderar för vad han kallar ett enkelt liv. Med mindre stress, större livskvalitet, mer tid för oss själva och andra, och för naturen. Materialism är en god sak, om man förstår det så att material skall ha kvalitet, brukas länge, älskas och vårdas. Konsumism inriktad på usla ting är ovärdigt människor. Men han vill också se en intensivare odling av naturens resurser, ”mer natur”, som han kallar det. Han vill att vi på allvar skall bli naturens trädgårdsmästare.
Även detta är förstås en déja vu, med rötter åtminstone till Bibeln, där Gud sade ungefär samma sak till människorna som Rundgren nu upprepar. Det kallas förvaltarskapstanken. Ta vara på skapelsen. Gör ni det så kommer den att ge er mer än ni kan drömma om, och mer än ni klarar att få fram på egen hand. Egentligen en ganska vettig kompromiss. Där skiljer han sig kanske litet från sextiotalet: han har behållit dess sunda kärna men gjort sig av med dess omöjligheter. Detta är en klok bok.