Ekelöfs barndom i nytt ljus

Johan Cullberg är mest känd för sin klassiska bok om krispsykologi, Kris och utveckling, som tryckts i många upplagor sedan 1975. Han har även skrivit om skaparkriser hos Strindberg, Fröding och Dagerman. Nu tar han sig an Gunnar Ekelöf och hans stora kris i En diktares kompost. Barndomen var den kompost som sedan blev myllan för Ekelöfs skapande. Det har tidigare skrivits om Ekelöfs barndom och dess påverkan på hans författarskap men En diktares kompost är den första monografin i ämnet. Det är fascinerande läsning om en av våra stora poeter samtidigt som Cullberg ger en delvis ny bild av Ekelöfs personliga historia och relationen till modern.

Den dubbla kris i barndomen som formade Ekelöf som diktare var fadern Gerhards död i hjärnsyfilis 1916, då Gunnar var åtta år gammal, och modern Valborgs känslokyla och kärlekslöshet. Sent i livet skulle Ekelöf anklaga modern för att ha förstört hans liv och orsakat hans depressioner och alkoholism. I sin bok försöker Cullberg ge en mer nyanserad bild av Ekelöfs barndom och dess relation till hans skapande genom att studera brev, dokument och sjukjournaler. Om han inte hade haft den traumatiska kompost som var hans barndom, skulle han aldrig ha blivit den diktare han blev.

Ekelöf hade ett mycket komplext förhållande till sin far och mor, vilket förklarar varför hans projekt att skriva en självbiografi inte kom längre än till spridda anteckningar. Kanske varken ville eller kunde han minnas sin barndom, även om minnesfragment dyker upp här och där i författarskapet. I essän Ett fotografi tryckt 1956 i BLM beskriver han ett foto på den sinnessjuke fadern som sitter i en fåtölj stirrande tomt framför sig. Detta är den bild av fadern som han kan minnas. Fadern inkarnerar ”det meningslösa”, ett nyckelbegrepp i Ekelöfs sena diktning. Men Cullberg visar i sin bok att pappa Gerhard och Gunnar stod varandra mycket nära i kampen mot mamma Valborg och sköterskorna som utgjorde fienden i hemmet. Att inte heller detta är hela sanningen bekräftas av minnen av återkommande drömmar där fadern uppträder hotfullt och skrämmande.

I en opublicerad intervju som Bengt Nirje gjorde 1951 med Ekelöf berättar han att många av dikterna i debutboken sent på jorden innehåller dolda allusioner på fadern. Redan i inledningsdikten står raderna ”det vita dukade bordet väntar på någon / vars steg aldrig kommer uppför trappan” som enligt Ekelöf syftar på fadern. Även sista dikten apoteos handlar om fadern. Det är sensationella uppgifter som ger en helt annan innebörd åt de surrealistiska texterna i debutboken. Kanske kan sent på jorden läsas som ett första försök att bearbeta barndomstraumat.

Cullberg talar om Ekelöfs demonisering av modern under hennes sista år i livet, en skev nidbild som också fått prägla forskningen. Att han som barn ofta skickades till pensionat för längre vistelser tror Cullberg inte heller påverkade hans personlighet på ett negativt sätt. Faktum är att Ekelöf hade ett harmoniskt förhållande till modern före faderns sjukdom och efter hans död. De gjorde resor tillsammans i Europa då modern samlade på antikviteter. Resor kom även att dominera Ekelöfs eget liv liksom intresset för konst och antikviteter. Sina första litterära försök redovisade han i brev till modern och hon var stolt över sonens litterära talang. Cullberg försöker ärerädda modern i sin bok och Ekelöfs påstående att det inte fanns några modersfigurer i hans barndom är nog en medveten minneslucka eftersom där fanns både en moster, mormodern och barnsköterskor. Men den psykologiska sanningen är ju oftast en annan än den faktiska.

Efter studentexamen började Ekelöf med Cullbergs formulering ”mura sitt outsiderskap” som ett sätt att distansera sig från modern och odla sin individualitet. Det blev resor först till London och sedan Paris. Det blev ett kort stormigt äktenskap och umgänge i den modernistiska Spektrumgruppen. 1932 förlorade Ekelöf sitt fadersarv i Kreugerkraschen och det närmaste decenniet levde han ett oroligt ungkarlsliv utan fast bostad. Diktarens kompost var fylld, dit även Ekelöfs ”universitet” – hans horor – hörde. 1942 gifte han om sig med Gunhild Flodqvist, ett äktenskap som varade till 1951 då han gifte sig med Gunhilds syster Ingrid utan egentliga konflikter. Hon blev den modersfigur som skötte om Ekelöf under täta alkoholperioder de sista 15 åren av hans liv som också blev kulmen på författarskapet. Då han höll sitt inträdestal i Svenska Akademien 1958, satt hustrun, dottern och modern på första raden. Inträdet i Akademien såg han som en upprättelse av fadern.

Vid sin mors död 1961 gjorde Ekelöf reflexionen att hon hade varit en ond fe i hans liv. Enligt Cullberg hade han aldrig genomgått en pubertetsfrigörelse från modern på grund av faderns sjukdom. Ekelöfs Diwantrilogi blev en sådan frigörelse då han utforskade den existentiella föräldralösheten och intet som en mystik kvinno- och modersgestalt. Cullberg tolkar trilogin som en bearbetning i mytisk form av barndomstraumat och den livslånga längtan efter kärlek.