Jag hade aldrig trott att Suzanne Brøgger skulle påminna om en gammal clown, Charlie Rivel eller liknande. Hon möter publiken med samma stora, nästan häpna, halvt strålkastarbländade leende som en gammal cirkusartist. Hennes dom över samtidens Danmark är däremot skarp: det finns inte längre någon kultur där.
– All intellektuell kritik var oönskad i Danmark. Vad gör man då som författare? Då uppstod en persona som jag kunde tala genom. Det var mycket underhållande.
Personan är Fru Z – en bildad, feministisk dam – som i romanen Brev till prinsen av Mogadonien kritiserar allt som retar henne.
– Hon hoppas att hon med sitt raseri kan få folk att vakna, säger Brøgger.
Nu vill ni väl höra en motvikt till kulturskymningen? Jan Stolpe har gjort om hela sin översättning av Montaignes essäer – tre band på sammanlagt 1 700 sidor. Han har gjort det av ett enda skäl:
– Jag var inte nöjd med tonfallet i min gamla översättning.
En texts tonfall eller röst är det allra vagaste hos den, dess mest svårgripbara och svårdefinierade egenskap, och ändå den viktigaste, för utan tonfall är texten en maskin utan ande. Så länge det finns folk som är så noga med tonfallet att de ägnar år åt att göra om sitt jobb för att de hör att en nyans inte stämmer – så länge finns det ingen anledning att ge upp.