Ja, han skriver verkligen med en särskild blick för detaljer, Flaubert. En impressionist - eller kanske Zorn - kunde ha målat det här köket: "... fönsterluckorna var stängda. Genom springorna i träet sände solen långa smala ränder över stengolvet som bröts vid möblernas vinklar och darrade uppe i taket. På bordet tog sig flugor upp för de odiskade glasen, och surrade i det de drunknade på botten i ciderskvättarna. Och ljuset kom ner genom skorstenen och gjorde soten på plattan sammetslen och den kalla askan blåaktig."
Flauberts precision har inte åldrats. Den är fortfarande igenkännlig för oss. De detaljer han ägnar en utförlig beskrivning framstår som träffsäkert utvalda, inte som dekor. Hans sensibilitet påminner om vår tids, det är därför han tonar ner ett känslosamt avsked: motsatsen skulle bli pinsam, både för honom och för oss. "Det är Flauberts sätt att hantera småsaker som gör honom stor", skriver Sara Danius i sitt förord (en kortare version trycktes i DN 24/11). Läs det! Förordet är engagerande litteraturvetenskap, det får läsarens uppmärksamhet att växa, inte bara i den riktning Danius pekar ut. Inget inspirerar en att göra annorlunda lika mycket som en bra förebild.
Hon gör Madame Bovary till en roman om skickligt iakttagna föremål, om "skrift och skrivande", om "en sant modern konsument" som köper kläder för nöjes skull. För Danius är historien om Emma Bovary "ett banalt stoff" som Flaubert använder för att finslipa sin litterära stil. "Form och innehåll har glidit isär och formen har blivit till ett litterärt objekt i egen rätt", skriver hon. Med Danius förord och Martina Lowdens recension, som driver en liknande linje (DN 27/11), känns det som om vi har fått den definitiva läsanvisningen för romanen, åtminstone för en generation framåt. Det vill jag naturligtvis genast bryta mot. En uppräkning av detaljer utan känslomässig bakgrund blir en katalog, ett dyrt hotellrum där varje material är utsökt, varje yta är polerad, och i ett sådant rum står man ju inte ut. Finns det verkligen inget annat att hämta i Madame Bovary? Med den frågan i huvudet börjar jag läsa Anders Bodegårds nyöversättning.
För sin roman om synintryck, stil och klädesplagg har Flaubert valt en huvudperson som inte nöjer sig med sådant. Som vill ha mer - ett okänt, obestämt mer. Ett mer som inte finns i världen, som bara existerar som förväntan.
Det är hungern efter mer liv som får Emma Bovary att framstå som så särskild - en särskildhet som männen omkring henne misstar sig på. Hon är mer närvarande än andra, men det är inte för att hon är lycklig, det är en beredskap för den lycka hon har föreställt sig.
Med äktenskapet börjar livet på allvar, eller hur? Men hennes man, småstadsläkaren Charles Bovary, visar sig vara en medelmåtta. Emma är inte obegåvad, hon målar och spelar piano, men tröttnar när det inte leder någonstans. Hon provar religion ett tag. Hon skaffar sig två älskare - en mer erfaren än hon och en mindre - men passionerna dör. De saker hon köper ger henne bara skulder, och när utmätningsmannen kommer "med fingrar röda och mjuka som sniglar" tar hon sitt liv. "Var fanns den oerhörda katastrof som hade fällt henne", frågar Flaubert. Överallt och ingenstans. Vad hon än försöker göra möter hon "denna blixtsnabba röta hos tingen hon stödde sig mot". Jag läser Madame Bovary som en roman om avgrunden mellan människans förmåga att känna och det liv hon hamnar i.
Jag ser inget som tyder på att stilen har lösgjort sig från ämnet. Tvärtom, Flaubert berättar med en närmast lättjefull exakthet, som passar ämnet perfekt och bidrar till att gestalta Emma: både drömmande och kräsen. Han ägnar stor omsorg åt konturerna runt henne, men fyller aldrig i hennes ansikte. Ändå lyckas han göra henne tydlig och fängslande. Hon är märkligt frånvarande i sin egen bok, den börjar inte med henne utan med hennes blivande man; hon introduceras mycket elegant, närmast i förbigående. Och efter självmordet fortsätter historien tre kapitel utan henne - hennes öde har inte rubbat småstadslivet det minsta. Homais, apotekaren som personifierar den självbelåtna, floskelfyllda borgerligheten, triumferar och får med tiden sin hederslegion. Genom hela boken är Flauberts ironi så överlägsen att stadsborna inte fattar att han driver med dem.
Flaubert håller sig oftast till tingens yta - det är säkrast om man vill bli beundrad för sin stil. Men han är inte oengagerad och vid behov gestaltar han det inre genom det yttre. När Emma går med sin älskare en sommardag skriver han att murarna runt trädgårdarna "var varma som glaset i ett växthus". Därmed befinner de sig redan till hälften inuti ett växthus, en plats där älskande par brukar få vara ifred en stund.
Var ska personer som Madame Bovary hitta den förlösning de längtar efter? Jag tror att Baudelaire gav det bästa svaret i ett av sina prosastycken, publicerat tolv år efter Flauberts roman. Vart vill du resa, frågar berättaren sin själ. Själen säger: "Vart som helst! Så länge det är bort från den här världen!"