Mikael Malmaeus, Uppsalabo som studerat nationalekonomi och miljöanalys, skriver i sin bok Tillväxt till varje pris att den ekonomiska tillväxten förefaller vara det övergripande målet för politiken. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd av flera olika skäl, men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts – förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst. Med denna typ av resonemang om faktiska resurser som arbete, mark och maskiner, och inte med abstrakta ekonomiska formler, lyckas Malmaeus med sin bok förklara vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten.
Hur den svenska ekonomin egentligen ser ut, och framför allt hur förhållandet mellan arbete och kapital har ändrats i olika sektorer, beskrivs av Malmaeus på ett mycket begripligt sätt. Några av de insikter som boken levererar är:
Omkring 1950 stod varuproduktionen för femtio procent av BNP men den utgör i dag mindre än tjugofem procent. Volymökningar, alltså att vi producerar mer saker, reflekteras inte som en ökning av BNP, utan bara kostnaderna. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period.
För tjänster är utvecklingen den motsatta. Mellan 1993 och 2008 ökade till exempel bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna bara var 116 procent. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska. Något samband mellan tillväxt och resurser till välfärd verkar inte existera. Tillväxten har varit nästan 100 procent sedan 1980, medan resurserna till välfärden knappt ökat alls. Malmaeus funderar: ”Har vi verkligen råd med en så stor industri när det saknas resurser i skolan?”
Det finansiella kapitalet, aktierna, obligationerna och alla de andra så kallade instrumenten skapar inte något välstånd – eller någon tillväxt i sig. Att handeln på aktiebörsen är av samma storlek som BNP betyder inte att vi har tillväxt – det är bara den ersättning som fondmäklare och börsen tar för kalaset som utgör förädlingsvärdet. Den stora expansionen av finansiella transaktioner och spekulation är snarast ett tecken på att det inte finns något annat mer lönsamt ställe att investera kapitalet i. Kanske expansionen signalerar slutet på tillväxten?
Det är våra krav på mer och mer prylar som driver tillväxten, sägs det. Om det vore så, varför spenderar tillverkarna i så fall enorma summor på reklam? Är det inte i själva verket produktionen som driver konsumtionen, utbudet som skapar efterfrågan? Sådana frågeställningar håller uppe intresset vid läsningen av Tillväxt till varje pris.
Någonstans i de konkreta resonemangen undrar jag dock om Malmaeus går för långt. Är inte flera av orsakssammanhangen dubbelriktade eller ömsesidigt förstärkande? Om vi helt slutar konsumera så kommer ju produktionen att kollapsa. Och även om inte finansiell spekulation tar resurser från den reala ekonomin i ett långsiktigt perspektiv, så undrar jag om de 56 procent av de spanska ungdomar som nu är arbetslösa håller med. Men det är tecken på en bra bok att man får ställa sig sådana frågor.