Den tyske författaren Durs Grünbein föddes 1962 i Dresden i dåvarande DDR. Sedan 1986 bor han i Berlin där han är verksam som poet, översättare och essäist. Han räknas bland de främsta samtida författarna i Tyskland och har mottagit en mängd priser för sina verk, bland andra Bûchnerpriset och Berliner Literaturpreis. Nu utkommer en dubbelspråkig nyutgåva av ett urval av hans dikter som gavs ut för första gången på svenska 1999: Biologisk vals. Ulrika Wallenström står för den utmärkta tolkningen men kanske borde förlaget tagit tillfället i akt och lagt till dikter ur Grünbeins produktion under det senaste decenniet, till exempel den omtalade Vom Schnee från 2003.
Det faktum att Grünbein växte upp i DDR kom att prägla hans diktning. Den offentliga lögnen om den ideala socialiststaten dominerade hans uppväxt. I likhet med de flesta i hans generation blev desillusionen hos honom en protesthandling. I sin diktning söker han ett andrum av frihet mellan olika ideologier och tankesystem, vare sig de är politiska, etiska eller existentiella. Han tar sin tillflykt till ett röligt intellekt och en ännu rörligare sensibilitet och den enda fast punkten i en obegriplig tillvaro blir desillusionen. Han kan ses som en modern kyniker (av grekiskans kynos, hund) som till och med tvivlar på sin egen cyniska skepticism. I efterordet till Biologisk vals påpekar Aris Fioretes att den herrelösa hunden utgör en central metafor i Grünbeins poesi och att den får representera överlevnadsförmåga bland historiens avskräde och sopor.
Redan i debutboken Grauzone morgens (Morgnar i gråzon), som kom ut året före murens fall, visar sig Durs Grünbein vara en skarp iakttagare och genomskådare av den östtyska gråheten. Detta är dikter om att vakna upp till ledan och den kollektiva depression som heter DDR. I andra boken Skallbaslektion från 1991 blir Grünbein mer reflektivt resonerande om sådana filosofiska problem som jaget, språket och verklighet men den uppkäftigt cyniska tonen är densamma. Här fångar han in stämningarna av uppgivenhet och hopplöshet i det forna Östtyskland efter murens fall.
Hos Grünbein krockar oftast ett bruk av fasta strofformer med ett talspråksmässigt idiom. Därför känns han på en gång klassiskt stram och nästan maniskt pladdrig. Samtidigt blir det senare författarskapet alltmer pessimistiskt och melankoliskt genom att fokusera på kroppens ensamhet, döden och tiden. Om ångesten hos honom i de tidiga böckerna är politiskt motiverad, så blir ångesten i de sena böckerna existentiell. En typisk rad kan låta så här: ”Ett ansikte, knappt dök det upp är det åldrat.” Svartsynen griper omkring sig, allt är fåfänglighet.
Efter att ha läst Biologisk vals fattar jag egentligen inte uppståndelsen kring Durs Grünbeins poesi. Hur är det möjligt med alla dessa priser? Skrapar man på den häftigt coola ytan är han en ganska konventionell poet som desperat försöker låta djupsinnig. Men kanske är det en sådan poet som folk vill ha i en tid då den coola ytan är allt.