Inom bokbloggsvärlden finns ett uttryck kallat ”kursiverade mördare”, myntat på sajten Bokhora som beskrivning av textsjok som ofta förekommer i kriminalromaner när mördarens tankar ska beredas plats. Kursiverade mördare är i regel anonyma – skurken får ju inte avslöjas för tidigt – och dessutom till föga nytta för handlingen eftersom poliser oftast inte är några tankeläsare utan ändå måste lösa mysteriet på konventionellt vis. Resultatet blir oftast bara snömos.
Mons Kallentoft har i sin årstidsserie om Linköpingspolisen Malin Fors valt att i stället kursivera offrens tankar. Att de är döda är inget problem, de svävar kring de levande som vaga andar och mumlar obegripligheter eftersom de tyvärr inte besitter förmågan att se vem som dödat dem innan polisen löst gåtan själva. Någon gång ibland lyckas de göra sig så pass hörda att den numera nyktra tequilaalkoholisten Malin Fors tycker sig höra viskningar någonstans ifrån.
Som tydligt framgår är jag allt annat än förtjust i det här greppet. I deckardebuten Midvinterblod från 2007 kändes Kallentofts kursiveringar en smula fräscha, friska och spontana, men ju längre serien har gått desto mer har de tyngt ner böckerna och känts som meningslöst, pretentiöst dravel rent ut sagt.
I Den femte årstiden är det kvinnor som mördats under bestialiska former som är offren. Offer vars öden visar sig besitta stora likheter med Maria Murvall, kvinnan som hittades svårt lemlästad men ännu levande i Linköpingsskogarna för flera år sedan och vars fall gäckat Malin Fors genom hela serien. Ska alla trådar nu slutligen gå ihop, i det som verkar bli den sista boken om poliserna i Linköping (årstiderna tog ju egentligen slut redan i och med förra årets Vårlik)?
På det privata planet är livet för Malin Fors inte lika kaotiskt som vanligt, men ändå problematiskt. Den nya kärleken Peter vill ha barn. Ska Malin, vars relation till den nu utflugna tonårsdottern Tove är minst sagt trasslig, våga ge sig hän och satsa på ett nytt familjekapitel?
Kursiveringarna undantagna har jag alltid uppskattat Mons Kallentofts deckare. Hans vilsna kriminalhjältinna har känts levande och jag har lidit med henne där hon famlat sig framåt (och bakåt) i sitt trassliga privatliv även om hennes ständiga underläge och förakt mot samhällets övre skikt ofta känts väl påklistrat. Den femte årstiden lämnar några dörrar på glänt för framtiden, men känns som en värdig avslutning på historien om polisen Malin Fors.