Hur är det med Freud, är han ute? Eller har han bara lämnat scenen ett tag, för att hänga av sig föreläsarkavajen och återvända lite mer avslappnad och lite mindre dogmatisk?
De senaste åren har man kunnat märka en växande kritik mot Freud: det är dags att kasta honom åt sidan och glömma honom. Psykoanalysen är ovetenskaplig, lyder motiveringen. Med honom försvinner i så fall hela det sätt att förstå människan som han inspirerar till: en inlevelsefull medvetenhet om att vi inte har full tillgång till oss själva. Varje gång någon argumenterar för att det är dags att göra sig av med en inlevelsebaserad förståelse av människan och ersätta den med en mekanisk – att förstå oss själva som om det inte handlade om oss själva utan om yttre föremål, döda ting eller abstraktioner – är det nyttigt att bli misstänksam. För vems intressen har inlevelsen blivit ett hinder?
Till hans försvar kommer nu antologin Tio skäl att älska Freud med texter av tio svenska psykoanalytiker plus Jonas Nerbe, som satt upp musikalen Freuds cigarr. Psykoanalysen är ingen quick fix, skriver redaktören Monica Anjefelt i förordet. Hon varnar för att den kan göra betydligt mer än att lösa de problem analyspatienten vill åtgärda: den kan tvinga dig att ompröva hela ditt liv, säga upp dig från jobbet, lämna ditt förhållande. Ändå har hon valt att ge quick fix-aktiga underrubriker åt de elva texterna i boken: Freud hjälper dig att ”våga skriva”, ”uthärda tomhet och smärta”, och ”vara modig och humoristisk”. Sedd som helhet vacklar antologin en aning mellan sin ambition att återupprätta en allvarligare, mindre ytlig människosyn, och sin vilja att snabbt sälja in Freud till en misstrogen samtid.
Iréne Matthis vill visa på det viktiga samspelet mellan kropp och själ, men hittar inga bättre exempel än att man kan bli förkyld (eller möjligen få malignt melanom) av olösta psykiska problem. Det blir lika grunt som en spegelbild av det positiva tänkande som Barbara Ehrenreich drev med i Gilla läget: tänk positivt och bli frisk!
Intressantare är Magnus Kihlboms historik, där han bland annat visar hur man via neurobiologin har kommit tillbaka till insikten om miljöns betydelse. En hjärna är inte färdig vid födseln: under de första åren bildas enorma mängder synapser, kontakter mellan nervcellerna, i det växande barnets hjärna. Hälften av dem dör ut lika snabbt: de associationsbanor som inte stimuleras förtvinar, medan de som används förstärks.
Antologin påminner mig om att människan är ett berättande djur: vill man förklara något för oss gör man det bäst genom en berättelse, ett exempel. De båda fallbeskrivningarna, Maria Yassas och Lisbeth Hellbergs (som båda handlar om barn), är berättelser som gör att man förstår så mycket mer än dessa enskilda fall: vilka slags låsningar som kan uppstå inom en människa och hur analytikern kan närma sig dem. Det är sällan enkelt. ”Det tog lång tid att förstå att hon över huvud taget berättade – och vad”, skriver Yassa om en av sina patienter. Det som inte vill låta sig hittas är en mästare på förvandlingar, väggarna flyttar sig, det välkända kan överraska. Läser jag några fler sådana berättelser blir jag nog kvitt min fördom om att psykoanalys förvandlar alla människor till Woody Allen, en person som inte har löst ett enda av sina ursprungliga problem utan istället lärt sig verbalisera och intellektualisera dem, och nu kan hålla en oändlig monolog om dem utan att orden befriar det ordlösa.
Vill man läsa Freud kunde läget inte vara bättre: förra månaden kom sista delen i den svenska översättningen av hans samlade skrifter – ett ambitiöst projekt som resulterat i tolv band om allt från drömtydning till kulturhistoria. Han är inte svårläst, och om hans anseende som systematisk vetenskapsman krymper verkar han växa som essäist (när Horace Engdahl hyllade essäns väsen i Ärret efter drömmen valde han att lyfta fram just Freud). Det är inte nödvändigtvis en nedvärdering, inte om man vet hur mycket en intelligent essä kan lära oss om människan.
Det vi kallar psykiska problem är sällan det verkliga problemet: de är en reaktion på att något inte står rätt till, liksom värk när kroppen är skadad, och att nöja sig med att dämpa reaktioner och symtom är lika klokt som att ge smärtstillande tabletter åt någon som har ett brutet ben. I så fall lär vi bli tvungna att fortsätta att öka dosen. Som Bo Sigrell skriver i antologin: ”mer än en halv miljon svenskar har under de senaste tio åren blivit beroende av antidepressiv medicin.”