Med sin nya bok tar Pelle Snickars ett samlat grepp om vad som händer när internet och samhället smälter ihop. Han vill positionera sig som en pålitlig förnuftets röst mellan överdrivna cybertalibaner och lika överdrivna nätskeptiker, men övertygar inte riktigt i rollen som neutral expert.
”Historiskt är det bara boktryckarkonsten som kan mäta sig med digitaliseringens mediala och kulturella genomslag”, skriver Snickars. Om digitaliseringen är så stor och så viktig – varför ska vi då bara prata om den i känslomässiga termer? Digitalism faller till stor del in i det gängse sättet att skriva om internet. Det vill säga: så fort någon nämner ”internet” är det obligatoriskt att tindra med ögonen. Allt som stör den goda stämningen avfärdas med påståendet att den som kritiserar någonting är ängslig för att förlora sin status. Argumenteringen ligger på samma nivå som om det handlade om att få motsträviga barn att gå med på något de har börjat genomskåda: Du är väl inte rädd för nätet, lilla vän?
Digitalkulturen är lika med överflöd, skriver Snickars. Tittar man på siffrorna börjar det där överflödet se en aning skevt ut. Idag går hälften av USA:s webbtrafik till 35 sajter – för sju år sedan var samma trafik spridd över tusentals sajter (theconnectivist.com). Det skriver Snickars ingenting om, men han skriver en hel del om ”rädslan för överflöd”. Det är förstås en onödig rädsla: ”Teknologin har nämligen en tendens att ständigt leverera lösningen på de överflödsproblem den själv alstrar.” Har den? Är det en rimlig beskrivning av de senaste 500 årens teknikhistoria att påstå att tekniken – på något sätt helt oberoende av mänskliga intressen – löser allt till det bästa om vi bara snällt accepterar vad som händer?
Jag är säkert en sådan där person som påstås vara rädd för överflöd, tänker jag medan jag läser. I så fall skulle jag vilja att Snickars skrämde upp mig lite, men det gör han inte. Istället gör han sitt bästa för att tråka ut mig. Boken staplar självklarheter på självklarheter tills det är som att äta pappersmassa. ”Det kan förefalla förvånande, men spam och annonsering har mer gemensamt än man kan tro”, får vi veta. Liksom att ”Twitter lämpar sig synnerligen väl” för ”snabba och slagkraftiga oneliners”.
Pelle Snickars är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, tidigare forskningschef på KB. Jag hade väntat något vassare av honom, men långa sträckor påminner boken om livlös statlig utredningsprosa. Ända tills Snickars stöter på begreppet ”kvalitet”. Då blir han irriterad. När han fäktas mot det elaka kvalitetsbegreppet utnämner han märkligt nog Litteraturutredningen till fiende. Utredarnas oro för den sjunkande läsförståelsen är ”nonsens”, skriver han, eftersom det faktiskt finns långa texter på nätet. Så länge New York Review of Books är online behöver jag alltså inte bekymra mig över PISA-resultaten – vilken lättnad! Den mätbart sämre läskunnigheten är inte nätets fel utan skolpolitikens, men allt som har med kvalitetsskillnader att göra får Snickars att reagera emotionellt.
Oron för tidningsdöd och hyperkommersialism beror bara på att ”den offentlighet som tidigare satt inne med formuleringsprivilegiet när det gällde kvalitet” håller på att förlora sin makt, skriver han, samtidigt som han själv utnyttjar sitt eget formuleringsprivilegium som en av Sveriges tyngsta nätskribenter till max. Här får vi den gamla vanliga falska antielitismen: den som vill att kvalificerad kultur och journalistik ska vara tillgänglig för hela befolkningen är ”elitist”. Att låta den elit som har makten över nätet göra som de vill med världen är däremot inte elitism: då visar man att man inte är ”rädd”.
Mot slutet lyfter boken en aning. Hans resonemang om de absurda villkoren för bibliotekens utlåning av e-böcker är bra, liksom hans kritik av det luddiga begreppet ”öppenhet”. Till sist kommer också några hårda fakta som man kan lära sig något av.
Att distribuera innehåll på nätet är långt mer lönsamt än att producera det. Telia Soneras vinst det tredje kvartalet 2013 var lika stor som Sveriges samlade försäljning av böcker, musik, biobiljetter och annan kultur. Dagstidningarna har kunnat leva på annonsörernas pengar, eftersom tidningen var det enda sättet att nå en masspublik. I och med internet behöver inte annonsörerna journalistiken längre – men bredbandsleverantörerna behöver den, liksom de behöver ett vitalt kulturliv. Här kan man, om man vill, ana en lösning på kulturens och journalistikens ekonomiska problem.