Det Ă€r Nobelprisdags, efter ett Ă„rs uppehĂ„ll. MĂ„nga önskar nog att den kanadensiska författaren Margaret Atwood âĂ€ntligenâ ska fĂ„ priset.
Men Margaret Atwood Ă€r inte bara en högt vĂ€rderad författare. Hon har ocksĂ„ blivit nĂ€rvarande i samhĂ€llsdebatten, dels genom sina tvĂ„ romaner om den fiktiva diktaturstaten Gilead. Och dels genom den i somras avslutade tredje sĂ€songen av tv-serien "The Handmaidâs tale" â baserad pĂ„ Atwoods roman frĂ„n 1985. Följare av tv-serien kĂ€nner saknad och har svĂ„ra fantomsmĂ€rtor. Jag hör sjĂ€lv till de lidande.
Alldeles nyligen följdes roman- och tv-succén upp med en efterlÀngtad fortsÀttning. Utgivningen av "The Testaments (Gileads döttrar)" omgÀrdades av en uppmÀrksamhet liknande den som brukar Àgnas bokslÀpp av Dan Brown och J. K. Rowling. Margaret Atwoods bÄda berÀttelser, samt tv-serien, kommer förmodligen att dröja kvar lÀnge i den lÀsande allmÀnhetens minne.
FrÄgan för stunden Àr vad som kan hindra Svenska Akademien frÄn att tilldela Margaret Atwood det ena av Ärets tvÄ Nobelpris. Svaret Àr inte ett utan flera.
Akademien behöver mycket goodwill just nu, men vill heller inte framstÄ som berÀknande populister. Och hÀr kan Atwoods popularitet och möjligheten att lÀsa hennes verk med politiska glasögon bli en belastning.
Ett Nobelpris skulle kunna uppfattas som att Akademien viker sig för den, sedan 2017, sĂ„ högljudda kritik den utsatts för. Man kan till exempel notera att det politiska signalplagget knytblusen har ersatts av âtjĂ€narinnornasâ blodröda mantel och benvita bahytt. Dessutom Ă€r "Gileads döttrar", enligt Margaret Atwood sjĂ€lv, skriven pĂ„ uppmaning av hennes lĂ€sare.
Prisas Atwood kan det ocksÄ, om man tÀnjer begreppet, se ut som en eftergift Ät den kritik som menar att den breda nordamerikanska berÀttarkonsten har negligerats alltför lÀnge.
Det har utöver detta blivit en halvt uttalad sanning att de bÄda romanerna om staten Gilead skildrar ett nÀra förestÄende USA, dÀr kristna fundamentalister, genom en statskupp, etablerat en diktatur. Och givetvis Àr det Donald Trump som mÄlas fram som den perfekte diktatorn i ett verkligt Gilead.
Sant Àr att Atwood placerat romanhandlingen i USA. Och en diktatur Àr aldrig lÀngre bort Àn nÀsta president- eller riksdagsval. Men varför gÄ över Än efter vatten? SjÀlva strukturen i den kvinnofientliga staten Gilead motsvarar vad man kan se hos flera stater i Mellanöstern. Det finns nationer som redan nu avrÀttar sina kritiker, förtrycker kvinnor och lÄter sedlighetspoliser fara fram som de vill bland medborgarna.
En ytterligare aspekt av Atwoods Gilead, som visserligen diskuterats, men alls inte i samma grad som det patriarkala förtrycket, Àr att romanen ocksÄ förutspÄr en miljökatastrof. Gilead Àr dÄ en stat som brukar totalitarismen som metod att komma till rÀtta med katastrofens följder.
TÀnkvÀrt i sammanhanget Àr att idéer om diktatur i miljöns namn pÄ fullt allvar har förts fram i debatten. Men mer tÀnkvÀrt Àr att Margaret Atwood visar att varje diktatur, förr eller senare, ruttnar inifrÄn och faller sönder.
Margaret Atwoods romaner om diktaturen Gilead kliver rakt in i vÄr tids ödesfrÄgor. Om man ser bortom den dagsaktuella USA-kritiken, och författarens stora popularitet, kanske verkets kvaliteter i sig ÀndÄ rÀcker för ett nobelbris nu pÄ torsdag.
