Genom Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan får man, vid sidan av den debatt om prostitution och surrogatmödraskap som är bokens egentliga ärende, också syn på något annat: en underlig värdeförändring, en omvärdering av alla värden som är så genomgripande att den nog hade imponerat på Nietzsche.
I boken citerar Ekis Ekman personer som är alternativa, radikala, feminister och normbrytare, men det har hänt något konstigt med vad de säger. Trots att de använder en välkänd, progressiv retorik går det de säger – eller konsekvenserna av det de säger – inte att skilja från en ultrareaktionär fantasi om ett samhälle där prostituerade och gatubarn är lika rättslösa som på 1800-talet. Att uppföra sig så att man passar perfekt in i en reaktionär idealvärld, att spela sin tilldelade roll och därigenom bidra till att upprätthålla ett orättvist, förstelnat – säg det: patriarkalt! – samhälle har blivit lika med att vara fri, subversiv och radikal. Hur gick den förändringen till? Kan inte någon lägga ut det memot på Wikileaks?
En av de förändringar Ekis Ekman beskriver är att ordet ”offer” har övergått från att beskriva en situation – A trampar på B – till att beteckna en mängd mindervärdiga karaktärsegenskaper hos B. Den som är offer är svag, ofullständig, passiv, och så vidare. Därmed är vårt gamla hederliga förakt för svaghet tillbaka. Det har inte ens krupit in genom någon obevakad bakdörr, det har släppts in genom huvudingången av personer som säger sig verka i den radikala tradition vi står i så stor tacksamhetsskuld till.
Citaten i Varat och varan ger ibland prov på en fullständigt underbar retorik, som när vissa skribenter argumenterar för att sexuellt utnyttjade barn och inlåsta prostituerade inte är så nedtryckta som de ser ut (de är minsann inga offer: de tål att användas utan att gå sönder), och åtminstone lyckas övertyga mig om flexibiliteten hos sitt intellekt. Det mest progressiva håller på att förenas med det mest reaktionära i en elegant cirkel, som borde få folk som roas av historiska ironier att le tre varv runt huvudet.
Ända sedan upplysningen har en av historiens strömningar varit en stor befrielserörelse, som omfattat allt fler människor: slaveriets avskaffande, rösträtt, fackliga rättigheter, antikolonialismen, feminismen, barnen, antirasismen, homosexuellas rättigheter – men de senaste årtiondena verkar den här strömningen ha övergått i sin motsats. Det är som om den har förvandlats till en självgående maskin som, för sin egen skull, måste fortsätta att äta nya grupper (som alla processas enligt samma retoriska mall, även nekrofiler kan beskrivas som en minoritet vars rättigheter vi måste erkänna), men den befriar oss inte längre, hur många nya grupper vi än identifierar och matar in i den blir resultatet inte ett rättvisare samhälle.
Kanske kommer en historiker om 100 eller 300 år att peka ut den punkt där den stora frihetskurvan vände och började böja av neråt igen.
Ni får själva avgöra om jag håller på att bli paranoid, men jag har börjat tro att vår tids stora berättelse är att vi, med en förförisk blandning av listigt självbedrägeri och tjockskalligt uppriktig brutalitet, har börjat göra oss av med de friheter och rättigheter vi nyss erövrat, och kämpar oss bakåt genom 1900-talet årtionde för årtionde (lönegapet mellan industriarbetare och deras direktörer är nu större än på 50-talet enligt LO) tills vi slutligen lyckas återvända till ett förmodernt samhälles järnhårt fastlåsta orättvisor.
Språkliga förskjutningar sägs ju vara de krusningar på vattenytan som avslöjar en större rörelse på djupet: de visar att tidsandans Golfström är på väg att ändra riktning. I så fall borde de språkliga förskjutningar som citeras i Varat och varan få oss att fundera över vad som är på gång. Och sträcka oss efter årorna.