Det jag främst har undrat när jag läst om Wikileaks är ett par enkla saker, som hur de vet att den källa som kontaktar dem är vad den utger sig för att vara, och hur de verifierar de läckta uppgifterna. På sådana funderingar gav den paneldebatt som Publicistklubben höll i Stockholm i måndags inga svar, men det är viktiga frågor eftersom Wikileaks lever av sin trovärdighet. Varför ska jag som uppgiftslämnare läcka just till dem? Varför ska jag, som nyhetsredaktör eller medborgare, läsa uppgifter som kommer därifrån? Av det enda skälet att jag litar på dem. Kan jag inte göra det blir Wikileaks irrelevant.
I panelen satt bland andra Johannes Wahlström, presenterad som Wikileaks röst i Sverige. Trots den kritik som riktats mot honom (se Expressenartiklarna ”Rena händer” av Anna Ekström, 17/1, och ”Pappas pojke” av Magnus Ljunggren, 10/12) tyckte jag att det var värt att kontakta honom efter debatten och fråga hur Wikileaks verifierar det material de får från sina källor.
Det är inte svårt att tänka sig ett scenario där en stat eller en organisation förser Wikileaks med material för att driva sin egen agenda, genom en person som spelar rollen som ”whistleblower”. Materialet behöver inte vara förfalskat – agendan kan ligga i urvalet.
Till exempel kunde ett land ”läcka” ett lämpligt urval diplomatmail som får ett tredje land att framstå i en viss dager (givetvis spetsat med några lagom stora avslöjanden om den egna regeringen, för att dölja läckans ursprung och syfte). Hur undviker Wikileaks att, själv ovetande, bli ett språkrör för någon annans intressen?
De flesta källor som läcker material till media har en egen agenda, svarar Wahlström. Att värdera källor hör till normalt journalistiskt arbete, och Wikileaks gör på samma sätt.
För att bedriva journalistisk källkritik av det material Wikileaks har fått in måste det ha krävts omfattande kunskaper om förhållandena i andra länder. För att inte tala om resurser att analysera hundratusentals dokument. Hur stor är gruppen bakom Wikileaks, frågar jag.
Wikileaks består av en inre kärna på omkring tjugo personer, svarar Wahlström. Kring dem finns en krets på hundra och ytterligare en krets på cirka tusen mer eller mindre löst knutna journalister och aktivister.
När jag frågar vilken bakgrund de här tjugo personerna har får jag veta att ungefär hälften är programmerare eller nätaktivister. Det låter inte som en grupp jag skulle sätta att analysera diplomatpost, och det ökar inte förtroendet för Wikileaks att Julian Assange har sagt att han själv har sista ordet i interna diskussioner om ett dokument ska betraktas som trovärdigt.
Men enligt Wahlström har Wikileaks aldrig ägnat sig åt att själv verifiera det material man fått. I en första fas har man lagt ut allt material och låtit allmänheten utvärdera materialet i efterhand, i stil med visionen att användarnas kollektiva intelligens antas rensa bort felaktigheter från Wikipedia.
I en senare fas har Wikileaks lämnat valda delar av ambassadtelegrammen till redaktionerna på The Guardian, The New York Times, Le Monde, El País och Der Spiegel och låtit dem göra den källkritiska granskningen.
I det första fallet sker alltså ingen granskning alls, och därmed finns det inget som hindrar att Wikileaks ger legitimitet åt material som inte är trovärdigt, eller att en källa oavsiktligt röjer sig själv eller skadar andra. I det senare fallet kunde källan lika gärna ha gått direkt till någon av de stora tidningarna.
Den krypterade, anonyma ”drop box” som Wikileaks erbjuder sina uppgiftslämnare är inte svart magi: varje redaktion skulle kunna ha en.
För övrigt kan jag rapportera att Publicistklubbens panel inte ägnade någon tid åt Bradley Mannings öde, alltså den soldat som sedan åtta månader sitter i militär isoleringscell, misstänkt för att ha läckt de 250 000 diplomattelegrammen till Wikileaks, samt videon där en Apachehelikopter skjuter ned journalister. Enligt besökare börjar hans hälsa brytas ner av den långa isoleringen. Manning kan dömas till upp till 52 års fängelse.