Jag har bara en invändning mot vad Daniel Åberg skriver i sin replik på min artikel om Ipaden: Jag har inte påstått att 90 procent av alla som äger en Ipad är män. Jag skrev att bland cirka tio Ipad-ägare i min egen bekantskapskrets finns endast en kvinna, men jag vet att detta inte utgör något statistiskt belägg. Dessutom skulle jag aldrig ange procentsatser med ett så litet underlag.
Jag och Åberg har olika utgångspunkter i våra resonemang. Han skriver om läsplattor och nedladdning av e-böcker, medan jag fokuserar på läsvanor. Och branschstatistik kan vara intressant ur många aspekter, men bör inte användas som underlag för läsvanestudier.
Det var inte hur det går för e-böcker och läsplattor som jag själv tyckte var huvudpoängen med min artikel, utan det faktum att själva begreppet ”läsa bok” börjar bli allt svårare att definiera. Vad är ”läsa bok”, när textbäraren inte har någon entydig utformning (tryckt text på hoplimmade eller hopbundna serier av pappersark)? Ska ”läsa bok” definieras som att läsa något som har ett ISBN-nummer? Något som har en momssats på 6 procent? I så fall anammar vi bokbranschens egen självförståelse, vilket gör oss blinda för läsning som bokbranschen inte räknar med.
Läser jag en bok, om jag läser en berättelse publicerad på en författares webbsida? Eller måste samma berättelse också finns publicerad i en tryckt bok eller kunna laddas ner till läsplatta, för att det jag gör ska kunna betecknas som ”läsa bok”? Om jag ser och lyssnar till föredrag från en konferens på Youtube, läser jag då en bok, om samma föredrag också finns tillgängliga i en tryckt bok eller för läsplatta? Om inte, varför räknas det då som ”läsa bok” att lyssna på en ljudbok, i Nordicoms statistik?
Och vad är det egentligen jag gör, när jag läser och skriver inlägg i ett diskussionsforum, där valda inlägg sedan publiceras i en tryckt bok (något jag själv varit med om)? Är jag då medförfattare till en bok eller har jag retroaktivt läst en bok – eller både och?
Den tryckta boken som textbärare har konvergerat med andra medier och tänk om det pågår en läsrevolution, som inte ger några nämnvärda avspeglingar vare sig i branschstatistik eller i tillgängliga läsvaneundersökningar. Jag tror det är fullt möjligt, därför att vår föreställning om läsning fortfarande är så förknippad med den tryckta boken, numera dock med eftergifter till e-böcker, läsplattor och ljudböcker.
Och kanske denna läsrevolution i så fall omfattar även män, vars främsta avsikt kanske i första hand inte var att ”läsa bok”, utan att ta till sig information eller roa sig – med texter och ljud och bilder, som vid närmare eftertanke kan rymmas inom den numera svårdefinierade aktiviteten ”läsa bok”.
Petra Söderlund
Docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet